Träden, gröna och grå stilla stammar, talar inte så ofta med varandra, ett ord i år, kanske några nästa år. Inte att förväxla med lövs prasslande och grenars gnisslande, då är det vinden som låter sig höras med trädet som tolk.

        Dessa orubbliga pelare som står där på behörigt avstånd från varandra. Kanske säger de ingenting, kanske är de bara orubbliga stammar likgiltiga inför sin lott att vara fullständigt stillastående och nästan stumma.

        Och vad skulle de säga? De är sig själva nog, de bara står där och är, fru Ek och herr Bok, stolta och resliga existenser. Men även de dukar till slut under för ålderdomen, eller för våra skövlingar.

        När jag, denna underliga mobila varelse, sitter och ser på träden denna mörka vinterdag undrar jag åter varför vi bär oss så illa åt mot dem. Det är synd om människorna, sa en berömd författare. Ja det är det kanske, men än mer synd om träden som i tusentals år stod och växte i lugn och ro, men som sedan plötsligt befann sig omgivna av, vad vi vet, universums grymmaste och mest hänsynslösa varelse.

        En underlig existens som ger julklappar till dem hon tycker om och skjuter ihjäl dem hon inte tycker om.

        Träden, det kan jag lova, arrangerar en kurs i hur man uppför sig på planeten. Kursen, som är kostnadsfri, pågår ständigt och man kan börja när man vill. En lektion pågår en timma om dagen, alla dagar. Man får själv välja lärare, en ek eller en bok, det spelar ingen roll, det är samma kursplan hos alla träd. Inga förkunskaper krävs.

<<                      ^^                   >>