Vi kände inte varandra särskilt mycket. En bekant, vi hade träffats då och då under många år. Nu stod han utanför biblioteket en höstdag och drog rockkragen tätare om halsen, jag gick fram till honom och hälsade. Vi pratade en liten stund, han var just i färd med att resa till andra sidan jordklotet där han hade träffat en kvinna som han nu skulle bo hos. Han gladde sig mycket över detta och berättade livfullt om kvinnan och om platsen.

            Några år senare fick jag höra att han hade dött. Genast tänkte jag på den gången jag träffat honom senast, utanför biblioteket. Det där mötet, en alldaglig händelse och föga anmärkningsvärd, framstod plötsligt kristallklart tydlig i mitt minne.

            Och så står han  fortfarande där och alltid, utanför biblioteket och drar rocken tätt om halsen.

            Vid ett annat tillfälle träffade jag vid en busshållplats på Drottninggatan en kvinna som jag en gång varit mycket förtjust i. Nu stod hon med sin lilla dotter i handen och väntade på bussen. Vi hade inte setts på flera år och samtalet irrade hit och dit, mest pratade vi om vart våra gemensamma vänner hade tagit vägen. Sedan försvann hon och hennes dotter och jag tänkte inte så ofta på henne.

            Men ett par år senare fick jag höra att hon nyligen hade dött. Plötsligen och för all evighet kom hon nu att stå där med sin dotter i handen och vänta på bussen. Tiden har stannat och hela rummet omkring henne och barnet där de stod, är fyllt av ett intensivt ljus som tycks stråla ut ur de båda.

<<                      ^^                   >>