Under många år medan min mamma levde, när jag hade besökt henne, brukade hon ofta följa mig ut till dörren och med dörren på glänt och huvudet lite på sned vinkade hon och log mot mig. När jag gick ner för trapporna, tänkte jag att detta kanske var sista gången jag såg henne. Det var ett sätt för mig att förbereda mig på hennes död. Jag visste ju att hon också skulle dö som alla andra. När hon sedan så småningom dog var det ingen plötslig överraskning. Jag kan alltid se henne stå där i dörren och lätt med handen vinka mig farväl. Jag tror hon tänkte detsamma som jag även om vi aldrig pratade om det. Nu har det gått några år och jag längtar mer efter henne för varje år som går.

            När jag var ung var det ju så självklart att mamma fanns och levde. Ständigt var hon där hos mig, lagade mat, bredde smörgåsar, skickade ner mig till tobaksaffären på Rektorsgatan att köpa Kvällsposten och när jag kom tillbaka hade hon gjort smörgåsar och lagat te. Så satt vi där i köket och småpratade om ditt och datt. Ofta berättade hon något från sin barndom i Växjö, där hennes fosterfar hade haft en skomakarverkstad. Hur hon brukade springa ärenden åt honom, eller när hon lärde sig åka skridskor på Växjösjön.

            Det är säkert en hjälp att förbereda sig både för sin egen död som för någon närståendes. Men trots att det är det enda som vi med bestämdhet kan veta om vår framtid, så är det ändå samma sorg vid varje människas död. Människolivet är en tragedi i vilken ingen människa kan undgå döden. Möjligen kan det vara en lättnad att få dö när man blivit riktigt gammal och man åtminstone förstår att den kropp man är beskaffad med  inte har mer att ge.

<<                      ^^                   >>