För att nu åter vara beskäftig så vill jag påstå att alla livets och mänsklighetens problem kan lösas om man ser till att det finns ungefär lika delar kaos som struktur. Det är en balansgång mellan det ordnade och det oordnade, mellan ordning och oreda, mellan kaos och struktur.

            Som nu i Iraq, för att ta ett tydligt exempel. Under Saddam var det ordning och reda, stenhårt. Det var outhärdligt för de flesta. Nu är det kaos och oreda, lika outhärdligt det.

            Det pedantiskt ordnade hemmet är inte så trivsamt, liksom inte heller det där allt är oreda och man inte hittar någonting.

            Man måste se upp med ordningsmännen, de är de farligaste. De vill ordna allt på bästa sätt. Rättvist, jämlikt och organiserat. Det är lätt att man blir ordningsman ty det är inte så svårt att se var det är oordning, orättvisa och oorganiserat.

            Svårare är det att kunna se oordning men inte göra alltför mycket åt det.

            Sovjetunionen byggdes på att allt skulle vara planerat, organiserat och ordnat till det bästa av en centralmakt. Det funkade inte. Det blev för mycket ordning, eller kanske snarare vilja till ordning, som till slut blev oordning.

            Människor måste få sköta sig själva och då blir det alltid lite rörigt. Konsten är att låta det vara rörigt, lagom rörigt.

<<                      ^^                   >>