Den ständigt påträngande viljan att överleva är väldigt påfrestande. Man blir stressad av den. Ibland kan det hjälpa att lägga sig ner och bara stirra in i luften. Men efter en stund börjar jag höra signalerna från universum. Det är universums bakgrundsbrus som susar i huvudet. Nej, det är inte tinnitus eller kylskåpet eller någon avlägsen technomusik, det är signaler från universum som alltid gör sig påminta så snart jag försöker koppla av. Varifrån, om det är från dess centrum eller dess utkanter, det kan jag inte avgöra. Det hjälper föga att stänga balkongdörren eller att stoppa huvudet längre ner i kudden. Det enda som hjälper är att stiga upp och arbeta med någonting, vad som helst, rensa dammsugarmunstycket eller gå och köpa snus.
Det är uppenbart att det långt där ute sitter någon gammal gubbe med skägg som mixtrar med någon slags signalapparat för att hålla igång hela maskineriet. Det är väldigt enerverande i längden. Till slut ger man upp, drar sig tillbaka och övergår till att bli aska eller jord. Då hör man inte längre bruset.