Vattnet

          En rofylld sommardag ligger vattnet lättjefullt utsträckt mellan Danmark och Sverige. än mer lättjefullt har lättsinniga och flyktiga delar av det stigit upp i himlen och lagt sig som en slöja mellan solen och jorden. En protest mot moderns ständiga underkastelse inför tyngdlagen. Låt de få sväva där uppe en stund, de får snart veta var de hör hemma.

          Finns det någon mer formlös och nedåtsträvande materia än vatten. Slött skvalpar det omkring i Helsingborgs hamn och leker oskuldsfullt med solen. Tusentals silverglittrande speglar guppar gäckande på dess färgskimrande ytan.

          Stilla och makligt breder vattnet ut sig varhelst det kan nå. Bara sten och betong, sand och upphöjda landmassor kan hindra dess tunga och formlösa utbredning. Skulle jag doppa ner handen i det, rinner det mellan mina fingrar tillbaka ner i sin oformliga massa.

          Vad retsamt det måste vara för vattnet med alla dessa fast formade farkoster som oförfärat klyver dess yta. Maktlöst ligger det idag stilla och ruvar. I sitt tysta inre sänder det sina mörka massor att någonstans i fjärran be vindarna komma till dess hjälp, att övervinna sin fjättrade tyngd.

          Så inställsamt leende, ett golv av sol,

glänsande och speglande himlens färger, döljer det sitt mörka inre, de djupa massorna som vill dra allting med sig ner. Men på natten, när solen dragit bort, då kan ingen glättig yta dölja vattnets tunga krafter. 

<<                      ^^                   >>