Det var sommarens sista dag den 25 aug. Silvrigt glänsande och kvavt stilla hade den under många dagar ohämmat pöst ut sig över Sundet och dess stränder. Solen hade strålat obarmhärtigt skarpt över människor och natur. Sundet låg så stilla att båtarna tycktes ha fastnat i ett hav av flytande silver. Ur denna stillaliggande rest av förtvivlad sommar bubblade stankerna av förruttnelse och annalkande höst.

            Det verkade som om sommaren trodde att den kunde förleda oss att tro att den skulle stanna för evigt. Men trots att den lurade en alltmer fjärran sol att lysa över oss så skarpt den orkade, visste vi att slutet var nära. Vi vandrade omkring i den sista sommarsolen och tänkte på den kommande hösten och allt vi skulle göra när denna oss nu likgiltiga värme upphört.

            De sista kvällarna orkade solen inte lysa genom horisontens gråa molndis med annat än en blek rosa skiftning. Det var den sista sommarkvällen. Den natten slets sommaren upp från sin desperata förtöjning vid Sundets vatten och stränder och försvann bland gråa moln, kyla och regn. åter kunde vi höra vågornas skvalp mot Sundets stränder.

<<                           ^^                      >>