Det är svårt att slipa diamanter. De är så små och svåra att hålla i. Man måste ha starka nypor för att klara det. Rätt som det är när man skall slipa en yta kan en diamant fara iväg som en gnistrande loppa, och jag måste ägna resten av dagen åt att leta efter den. Har man otur kan den hamna i en hög med skräp och då kan det ta flera dagar innan den har kommit till rätta. Kanske någon undrar varför jag har en massa skräp där jag slipar diamanterna. Visst kan man undra det, men vi utför diamantslipningen i en helt vanlig normal human miljö, och en sådan innehåller även en hel del skräp. Den enda skillnaden är att vi har extra kraftig ventilation för att suga ut slipdammet.

            Detta att hålla dem med fingrarna under slipningen kräver styrka och tålamod, men ger bäst slutresultat. En del slipare använder tänger och skruvar för att tvinga fast dem. Jag är tveksam till en sådan teknik även om den kan ge ett till synes gott resultat.

            Jag har några diamanter som jag slipar på då och då. Jag vet att under den råa oslipade ytan finns vad som kan bli en välslipad och ljusgnistrande sten. Somliga säger att man inte behöver slipa dem, att de är fina som de är, råa och skrovliga, och att de med tiden slipar sig själva mot allt de stöter emot. Visst har den oslipade stenen sin tjusning i sin potential och i sina outtalade löften, men jag tror att det bästa är att slipa dem innan de blir oslipbara.

<<                           ^^                      >>