Flyktigt och evigt.

              Morgonen hade tagit med sig vinden hit. En stark varm vind från sydost eller ost, eller kom den från nordost? Det var en obestämbar vind av det slag som brukar komma på sommaren efter en tid av sol, förebådande regn och mulna dagar. Men nu var det fortfarande tidig vår, om dock det varit soligt och varmt en tid.

              Vindarna blåste förvirring över mig och landskapet. Att det var frånlandsvind kunde man åtminstone se på de småkrusiga vågorna intill stranden. Det är här, tänkte jag, som böljorna föds, för att växa till stora vågor långt ute på oceanen. 

              I den svala och friska morgonen kunde man känna att någonstans bakom de torra och ostyriga vindarna fanns ett regn som snart borde vara här. Molnen flög hit och dit, drog ihop sig som till ett regn, men bara för att plötsligt skingras och släppa fram den sol vi haft nog av. Nu vill vi ha regn, men hela dagen blåser vinden torr och dammig.

              Sent på kvällen går jag åter en promenad ner till sjön och tänker detta eviga väder, hur lynnigt och oberäkneligt är det inte, som människolivet, lika flyktigt som det är evigt.  Senare på natten ser jag regndropparna på fönsterrutan och på morgonen är gatorna blöta.