Nöjd?

              Att det skall vara så svårt att vara nöjd?! Att aldrig kunna avstå och säga att nu räcker det, nu har jag fått vad mig tillkommer. Tack.

              Det börjar redan med den första glassen. Knappt är sista slicken tagen förrän den lilla gullegrisen tittar uppfodrande på föräldern. Mer, mer, mer. Hur många glassar är nog.  Jag vet inte. Och så håller det på, tills sista tåget går och då vill man inte stiga av. Mer, mer, mer. Det krävs att en benig hand tar en i kragen.

              Högre lön, bättre pension, bättre hemmabio, kortare arbetstider, längre semester, högre a-kassa, högre sjukpenning, bättre tvättmaskin......

              Det gäller inte endast materiella ting, denna specifikt mänskliga defekt.  Kärlek t.ex. Fasan för att en kärlek skall ta slut, längtan efter mer kärlek. Inget fel i att längta efter mer kärlek, men kanske skall man ägna en stund åt att tänka på de ljuva kärleksstunder man har upplevt.

              Och själva livet, ständigt vill man ha mer av det. En liten stund till, bara sitta här och njuta av det en liten liten stund till. Snälla. 

              Men skall man inte kunna säga att nu räcker det. Tack, nu har jag tillräckligt, jag är nöjd med detta jag har och har fått. Jag behöver inte tvunget vara med om det igen, eller göra det igen.

              Ofta verkar det som om det är fult och fel att vara nöjd. Man skall aldrig nöja sig med vad man har, man skall alltid sträva efter mer och bättre och högre. Gamla dygder som fördragsamhet, måttfullhet, anspråkslöshet, är föga uppskattade. ”Vi söker en anspråkslös och fördragsam butikschef till vårt nya varuhus.”  ”Den nya LO-basen betraktas allmänt som en måttfull och anspråkslös förhandlare.”

              är det tillåtet att vara nöjd?