Jag är gränssnittet mellan ingenting och någonting.

            Jag är den ambivalente ledaren för en samling chimärer, icke-existenser, som gärna vill leda detta lättflyktiga hjärnspöke som kallas för jag.

            Sedan första gången jag såg mig i spegeln har jag forskat i denna vetenskapens sista gåta och det jag slutligen funnit är ingenting.

            Men runt ikring detta obestämbara ingenting finns någonting, kärlek, julgranar, barn och marsipan och allting annat i världen. Därför kan jag säga att jag är gränssnittet mellan ingenting och någonting.

            Detta svällande, krympande, elastiska fenomen skvalpar omkring som vatten längs strandkanten, mellan havet ingenting och landet någonting. Jag är det obestämbara ingenting som famlar efter någonting att hålla mig i så jag inte kasar ner i det bottenlösa träsk jag är, universums avgrund, jordens svarta hål.

            Jag är en samling chimärer som alla vill ha makten och säga att de är jag. Flyktiga, amorfa och oidentifierbara väsen som rör sig i och omkring min kropp och kallar sig för jag. Gäckande skuggor som omger mig och överger mig, fångar mig och befriar mig, sätter mig i brand och släcker mig. Främmande väsen som lever sitt eget liv utan att jag, dimman mellan ingenting och någonting, har något inflytande.

            Jag förstår att många jag försöker stävja den gäckande besten genom att gillra fällor så att monstret kan ledas in i tydliga strukturer, tunnlar och kanaler i vilket det kan vistas och röra sig i förutbestämda banor. Religioner, politiska idéer, och moderna samhällen är utmärkta fångläger för den vilde besten.

<<                           ^^                      >>