Mobiltelefonen skojar med mig

              När jag häromdagen var på Systemet och närsynt studerade 49:- kronors vinerna i glasmontern, hörde jag en röst tätt intill mig som glatt utropade "Hej älskling", varvid jag genast bredde ut armarna, drog upp mungiporna, satte på det bästa leendet och vände mig om. Dock bara för att förbluffad se in i nacken på en okänd dam som högljutt språkade i sin mobiltelefon alldeles bredvid mig.

              Medan jag sedan stod och väntade på min tur denna sena fredagstimma, studerade jag med ett öga denna dam vars älskling jag inte var och funderade på hur det skulle ha varit om jag hade varit det. Till någon bestämd slutsats hann jag inte komma förrän det var min tur att handla.

              När jag begärt fram vad jag ville ha visade det sig att jag hade glömt mitt betalkort i hemmet och fick slokörat vända om utan vin i säcken. Men turligt nog hade jag före den förargliga hänryckningen inför att vara någons älskling, hunnit att för de lösa slantarna i börsen inhandla några öl i Systemets ölbutik.

              Mobiltelefoner spelar sina spratt och melodier. Hur ofta börjar jag inte att leta i mina fickor efter telefonen och det strax visar sig att det är någon annans telefon som ringer.

              Vid tiden då det var ganska nytt med dessa tekniska underverk kunde man tro att en epidemisk öroninflammation härjade, då gatorna var fyllda av människor som krampaktigt höll handen för örat.

              Numera kan man tro att ovanligt många människor lider av psykiska problem när de går omkring och pratar högt för sig själva, tills man möjligen upptäcker en sladd till fjärrprataren och propparna i öronen på den förmodade psykpatienten.

Sven Börtz

<<                           ^^                      >>