Gatukorsningen

          Jag står i en gatukorsning och väntar på livet. Kommer det från höger eller från vänster. Kanske kommer det rakt emot mig eller kastar sig över mig bakifrån. Jag vet inte, jag bara väntar. Jag råkade fastna i gatukorsningens tidlösa evighet, och tycks inte kunna komma härifrån. Jag vet inte åt vilket håll jag skall gå, vem skall jag fråga och vad skulle jag då säga?

          Här har tiden upphävt sig själv, likt orkanens öga där vinden upphört att blåsa. Tiden rusar in från alla håll, passerar och försvinner, knegar och traska, cyklar och drar, kör och tutar. Var kommer de ifrån? Se där kommer hon, henne har jag inte sett på länge, tydligen lever hon. Se där går han, med spänstiga steg. Var har de varit och vart skall de ta vägen?

          Decennierna rusar förbi, människorna med dem, unga blir gamla och försvinner efter en sista snigeltur med rullatorn. Rosiga mammor drar förbi med barnvagnarna.  

          Var det verkligen meningen att det skulle bli så här? Har Gud hittat på allt det här? Gatukorsningar, med eller utan ljussignaler, övergångsställen, bilar och alla dessa hus. Det är fullt med hus i alla gatukorsningar, höga hus med inglasade balkonger. Var det så här Gud ville att människan skulle ordna sitt liv på Jorden?

          Naturligtvis är det min egen förvillelse som blandar in Gud i gatukorsningens mysterium. Troligen har han inte mycket med det att göra. Antar att jag måste vända mig till Tekniska förvaltningen om jag har problem i gatukorsningen. Kanske finns det kartor och trafikregler som kan hjälpa mig på färden. 

<<                           ^^                      >>