Jag vet inte när det hände, hur det gick till eller vilka som gjorde det. Det enda jag vet är hur det är just nu. Några har spikat fast mig i asfalten här utanför det som tidigare var min och min familjs bostad. Jo min familj bor kvar och de passerar mig då och då på väg till sina sysslor, säger hej och stoppar ibland lite godis i munnen på mig.

        Det är inte särskilt behagligt att vara fastspikad. Att jag fortfarande lever är ett under, kanske beror det på att spikarna sitter ganska ytligt i skinnet, men de är många. Jag har räknat till 218 spik som tränger djupt ner i asfalten. Som Gulliver, men han var fastspänd med linor och honom släppte man loss efter någon dag. Så är det inte med mig. Det är nu flera vintrar jag har legat här.

        Folk tar inte längre någon notis om mig. Ibland går de på mig eller backar över mig med sina bilar. Det är verkligen mycket obehagligt. Vintern är också väldigt svår för mig. Ett tjockt snötäcke kan vara skönt, men då är jag orolig för snöplogen. Varma sommarnätter med regn kan jag faktiskt njuta av tillvaron och lapa i mig av regnet. Stjärnorna är mina närmaste vänner. Om nätterna följer jag dem över den mörka himlen och önskar jag vore där uppe hos dem.

        Det var längesedan jag försökte ta mig loss. Det är ingen idé att försöka, smärtan är mer outhärdlig än att ligga i snöslask. Det har sagts mig att det finns fler som är fastspikade liksom jag, men vi har självfallet ingen kontakt med varandra.

        Jag har blivit en del av asfalten. Med tiden har jag sjunkit allt djupare ner och ligger nu nästan i nivå med marken. Det är inte längre så smärtsamt att bli överkörd av bilarna. Jag har blivit ett hål i asfalten och mitt slutliga öde är antagligen att bli igenfyllt.

<<                           ^^                      >>