Ofta blir jag stum av beundran inför en människa som till synes är helt avgränsad från omgivningen. Klart avskild från det omgivande solljuset går hon där och driver sin tydliga kropp genom luftlagret. När det regnar rinner vattnet längs hennes skarpa konturer. Till och med i dimma kan man klart urskilja hennes välsittande kläder där de utgör en självklar begränsning mot dimman som förgäves söker inta hennes orubbliga existens. När hon talar med någon ger hon klara och tydliga besked om hur mycket klockan är, hurudant vädret är och om vilket politiskt parti hon ämnar rösta på. Det är beundransvärt.

        Med mig förhåller det sig på rakt motsatt sätt, hur jag än anstränger mig att avgränsa mig mot den ständigt påträngande omgivningen. När solen lyser tränger strålarna in under mitt skinn och borrar sig med sin okuvliga energi in till min ryggmärg. När det regnar blir jag till vatten och bara med hjälp av någon vänlig förbipasserandes stöd kan jag hålla min upplösta kropp samman och hindra den från att rinna iväg med vattnet. Talar jag med en person vet jag efter en stund inte om jag är den personen eller om jag är jag. Och när jag plötsligt tilltalar personen med mitt eget namn blir situationen ytterst pinsam.

        Vandrar jag längs stranden och ser ut över havet dröjer det inte länge förrän jag blivit en våg som skvalpar mot stranden. Hjälplös flyter jag omkring, vatten och sand tränger in i öron och ögon och jag kan bara med största svårighet kravla mig upp på land. även i mitt hem har jag svårt att hålla mig intakt. Mina barn förväxlar mig ofta med en säng eller en stol, på vilken de hoppar eller klättrar. Jag är som ett moln, oförmögen att skilja mig från omgivningen annat än med illasittande kläder.

        Ibland följer jag efter en människa som jag tycker alldeles väl avgränsar sig från omgivningen. Jag beundrar hennes gång och rörelser, jag försöker härma henne och avlocka henne hennes förmåga att avgränsa sig från omgivningen. Någon gång har jag lyckats komma i samspråk med en sådan tydlig människa och efter en stund lyckats leda in samtalet på mitt problem. Oftast har hon inte haft någon förståelse för det eller inte ens fattat vad jag sökt tala om.

        Att se på himlen är som att se in i min hjärna, molnen är mina känslor som sakta glider genom min hjärnas vindlingar, fåglarna som svarta avtecknar sig mot molnen är mina dystra tankar. Mellan molnen öppnar sig ibland den klarblå himlen, den är mitt hopp när de skräniga och förvirrade fåglarna flyger in och ut.