Men stapla nu korten så de inte faller. Fixa det och ordna det. Betala räkningar och hinna till möten. Det ena och det andra. Hur kan detta hålla sig upprätt? Jag förstår det inte. Allt faller samman. Jag faller samman. Väggarna störtar in. Bussen, jag hinner aldrig i tid.

        Varje dag är ett under, ett mirakel att inte allting störtar som ett finansbolag. Vad håller allt uppe?  Något  trycker ner mig och något håller mig samtidigt uppe Så vad är upp och vad är ner? Hur skall jag kunna veta någonting.

        Om jag går försiktigt så kanske det håller ihop, väldigt försiktigt, inte stöta till något kort. Kungar eller damer, ess eller knektar, nior eller tvåor, det är strunt samma, allting rasar i detta hus. Tejpa limma spika mura, klä med tapeter. Vad hjälper det när det stormar och regnar. Huset faller samman.

        Jag förstår inte hur alla andra gör. Vad har de för trix? är de alla byggnadssnickare med skruvar och superlim? Att Sundsbron inte faller samman, ja det är ett under. Hur kan bussarna gå i tid? Jag förstår inte. Jag hinner aldrig med hissen, varken upp eller ner, i tid.

        Hur kan jag bara stå upp, jag undrar och tittar i spegeln, en ruin på väg, ett korthus som faller. Spegel på väggen där, försvinn.

        Korthuskänslan, visst är den obehaglig. Tack Obama för att du har kommit. Jag vill bo i ditt hus. Ja vi kan. Och ändå. Stjärnfall på natten, se där hur de faller, stjärnorna.

<<                             ^^                      >>

6 nov 2008