Genom vinterlandskapet.

 

 

              Jag cyklar genom vinterlandskapet, vinterlandskapet cyklar genom mig, trampar genom regnet och blåsten. Träden kala och avskalade sina blad, stammarna mörka av regnvatten, glider förbi likt en film. Vad är utanför, vad är innanför, inte så lätt att veta när projektionen visas på samma biograf. Det som ser ser långt in bland skogens spretiga grenar och svarta stammar vilka sticker upp som döda pinnar ur en roströd bädd av blöta löv. Gyttjiga vattenpölar stänker vatten och lera över skor och ben. Regnkläderna är måttligt täta, byxorna blöta och klibbar fast mot de trampande knäna. Det kalla regnet rinner över ansiktet och jag kan slicka i mig en skvätt.

              Fördunklat av regn och svarta moln tycks det mörka landskapet i mitt inre bestå av endast denna skog av ensamma trädstammar. En spegelbild av mitt medvetande när jag cyklar genom min hjärna fylld av detta ödsliga landskap av vinter, regn och blåst. Sannerligen är jag på väg genom den regniga vintern.

              Men snart är jag framme vid resans mål och en mängd bestyr med cykel, kläder och våta skor bringar mig snart tillbaka till den lite enklare världen där det är lättare att skilja mellan vad som är utanför huvudet och vad som är innanför det. Men regnar och blåser gör det fortfarande, utanför fönstret.

 

 

Sven Börtz

 

 

                        <<                      ^^                   >>