Snö har fallit under natten. Försiktigt stiger jag ut i den mörka morgonen. Jag är den förste. Före mig har ingen trampat på den vita mattan vars kristaller gnistrar i gatljuset. Vinterkängorna med mina fötter i sig sjunker ner i mjukheten och lämnar sina spår bakom mig. Jag klampar iväg och är efter en stund kommen in i Pålsjöskogs halvmörker. Motionsslingans belysning ligger som en vid ring av ljus omkring mig och skogen. Jag passerar Skogspaviljongen och skyndar norrut för att komma bort från alla dessa civilisationiska nät och ut i naturen.
Jag ser min bekängade fot trampa ner genom den fuktiga snöyran då jag plötsligt inser min naivitet att tro att jag här i kalla snön mellan Pålsjöskog och Sankta Maria skulle kunna komma utanför vår civilisation. Jag menar då inte att det hade varit lättare att göra det ifall jag traskat norr om Torne träsk. Nej, jag menar kängan som värmer min fot,gjord av gummi, plast, järn och läder; kalsongerna, skjortan, tröjan och rocken som värmer min kropp.
Gruvor, stålverk, oljeriggar, oljeraffinaderier, båtar, tåg, bilfabriker, bilar, plast, garverier, läder, bomull, får, textilfabriker, kor, mejerier, kolgruvor, urangruvor, kärnkraftverk, kraftledningar och synålar.
Detta fruktansvärda perspektiv överväldigar plötsligt den naturälskande vandrarens inre blick. Allt rasar samman, illusioner krossas och världsbilden förvrids. De värmande kängorna blir tunga som stålverkets valsar. Kläderna klibbar som tjockolja över min nertyngda kropp. Förtvivlad sliter jag av mig allt och rusar naken genom snöyran.
Om detta blev nedtecknat är det för att någon civiliserad person fann mig ännu levande i en snödriva i Pålsjöskogs utkanter.