notering den 1 september 2007
Nyfödd och strålande ren, klar som ingenting, lugn och fylld av en sommardags frukostro ligger den första dagen i september plötsligt där. Utsprungen ur många dagars mulna moln, kyla och regn som var augustis avskedssång. Plötsligt fylls morgonsoliga caféer och balkonger med apelsinjuice, kaffe, bullar, tidningar, morgonrockar och nyduschat hår. Vi hade nästan förlorat hoppet.
Kronborg ligger på armlängds avstånd, sträcker jag ut armen kan jag peta på trumpetartornet. Vid Järnvägsmännens brygga vältrar sig snickare och banktjänstemän bland Sundets stilla krusningar. Var har alla konduktörer och växlare tagit vägen? Och var är stinsen? Badar stinsar? Har stinsar någonsin badat?
Solen lyser även över Kullagatan och alla andra affärsgator där affärsinnehavarna gnuggar händerna, liksom ölhandlarna i Helsingör, denna soliga lördag när alla nyss fått lön och pension och är övertygade om att i kväll har de vunnit 75 miljoner på V 75.
I övrigt inga nyheter härifrån Helsingborg. Ingen jordbävning. Inget vulkanutbrott. Inga våldsamma bränder. Ingen tsunami. Ingen orkan. Ingen svält. Ingen översvämning. Inga demonstrationer.
Den lilla staden vid öresunds strand var denna lördag den mest fridfulla ankdammen i universum. Gud hade tagit ledigt, låg behagfullt i gräset på Gröningen, betraktade ankorna och undrade vad han har gjort för fel på så många andra platser i världen.
(Tyvärr, det måste jag säga, vilket alla redan vet, att denna lördag började spåra ur redan efter middag och var till kväll fullständigt mulen.)
Sven Börtz