Livet är så skört

Livet är så skört, jag fryser och skakar, månen lyser sitt kalla sken i den svarta natten över Sundet, bara en tunn hinna skiljer mellan liv och död, vårt rum är så litet, vårt ljusa rum av liv, så litet och döden, den svarta rymden är så stor, jag är så liten och ljus men döden är stor och svart, döden är ett stort svart hål, en stor svart korridor utanför mitt lilla ljusa rum, det är märkligt hur vi kan ge oss till att döda varandra i det ljusa rummet som är så litet och vi får vara i det så kort stund, jag känner mig så ensam när jag står i det ljusa rummet, jag skulle vilja prata med någon, vara riktigt nära någon.

Hur ropar väl inte alla människor efter kärlek och befrielse från sin ensamhet, hur står väl inte alla människor där ensamma på jordens hjärta och ropar tills det genomborras av en solstråle och det plötsligt är afton.

Det värker och suger i min kropp efter någon som älskar mig, efter någon som jag kan och får älska och vara befriad från denna ensamhetens plåga.

Sven Börtz

<<                      ^^                   >>