ögonens glitter sprider sig över de blågröna isblocken längs den danska ostkusten. Väsandet från en svan skjuter upp i en vit eftermiddagshimmel i mars. Strandens stenar rasslar under sulorna och ryggsäcken dunsar mot ryggen. Skutt och höga steg över de danska strandtomternas barrikader. Därborta skymtar Helsingör.
Båtarna dras fram och tillbaka över det disiga Sundet, men av Sverige syns ingenting från Danmark. Luften dras hastigt in i mina lungor och än häftigare in i bilmotorerna som brusar förbi uppe på Strandvejen. En dansk står inne i sitt hus och ser en rask vandrare och en vit buss dra förbi.
Jag minns att jag gick den här vägen tillsammans med en danska jag mötte på Holger Danske en vårnatt. Hon bodde i Kokkedal, gjorde sitt eget vin, hade ärvt möblerna efter sina morföräldrar och köpt lägenheten dyrt. Hon hade inga barn, men hon ville att jag skulle bli far till dem hon ville ha.
Vi strövade längs stranden och idag ligger minnena som bärnstenar i vattnet, glänser, glittrar, gäckande, omöjliga att åter få i händerna. Huvudet är färdigt att sprängas av deras svällande tryck. Tiden stannar och plötsligt finns ingenting mellan då och nu. Men ingenting är sig likt utanför huvudet. Buskar och gräs var gröna, nu är de svarta och gula.
Det är måndag och bagerierna har stängt. Men det stora konstmuseet har öppet till klockan fem. En engelsman har därinne gjort en höna av en bilplåt.
Tillbaka i Sverige är luften svart, radion spelar i öronen och många ser på TV. Mördaren går lös och var är pistolen? I Helsingborg finns inga spåvagnar, bara färjorna finns kvar. Mina ben går hem med mig.
Sven Börtz