Undran i grått

          Det är en underlig känsla som bemäktigar mig när jag går omkring på gatorna. Jag undrar om jag finns och vad det är som går omkring.

          Jag går in på ett café och beställer en kopp kaffe, sätter mig ner och undrar vem det är som dricker kaffet. är detta som dricker och sväljer jag, jag undrar. Sedan reser jag mig upp, tackar för det goda kaffet, och går ut på gatan.

          Gatan är grå, kanske brungrå, himlen är grå, blågrå och mannen som passerade är grå och hans sällskap likaså och deras hund, den är grå också den. Husen omkring mig är ljusgrå och smälter samman med himlen.

          Jag undrar om jag är grå där jag går på den grå gatan under den grå himlen. Jag tror jag är grå, det verkar inte som om någon ser mig när jag står här med det grå huset bakom mig. Jag är en väl kamouflerad stadsperson.

          Jag vänder mig om och tittar på caféet jag nyss var inne i. Det lyser lampgult, det ser varmt ut. Jag satt där inne, jag tror det var jag, jag borde ha suttit kvar tills jag rett ut huruvida jag finns.

          Jag går vidare i den grå staden under de grå molnen. Kanske finns det någon som känner igen mig. Kanske finns det någon som jag känner igen.

          Hej, är det inte du? Nej det är det nog inte, du tar nog fel, det är inte jag. Jag ber så mycket om ursäkt, jag trodde det var du, men nu ser jag att det kanske inte är du. Men vem är du? Jag vet inte, jag tänkte att du kanske visste det.

Sven Börtz

<<                      ^^                   >>