Så här års, senvinter, tidig vår, när morgonsolen vid sjutiden kommer upp över hustaken i öster, vräker sin glödande eld i flammande floder mellan huskropparna längs stadens öst-västliga gator och sakta låter ljuset välla nerför backarna och blanda sig med det rosa vattendiset över Sundet och Danmark, har morgonluften en särdeles ljuvlighet.
Den höga luften, morgonkylan, diset, fuktigheten, utdunstningarna från den annalkande vårens vaknande träd och växter. Allt detta blandat och förenat med solens strålar, ger en luft så härlig att inandas, att man om och om igen vill berusa sig med den. Den fyller inte bara lungorna, den rusar ut i blod och nerv, sparkar igång trötta hjärnsubstanser, lyser upp det dunkla ögat.
Denna naturliga berusning får dock strax en onaturlig avrundning då jag plötsligt står där i ett moln av avgaser från bilen som hade så bråttom att föra någon till sitt viktiga arbete. Drar jag mig då ner till stranden för att där i avskildhet fortsätta att låta mig berusas av vårens ljuvlighet och morgonens skönhet.
Jag tar ett djupt och långsamt andetag, sluter ögonen, följer vinden genom Europa, landar på en kulle i Toscana, blandar alla vårar som varit till den ljuvligaste ljuva som skall komma. Då känner jag smaken i munnen och sticket i näsan. Den omisskännliga torra och stickande lukten och smaken av svavel och andra rökgaser väcker mig ur min berusning. Jag känner att vinden är sydlig och upptäcker i söder att vinden drar ner röken från skorstenarna mot mig där jag står på stranden i norr.
Hur djupt och frätande mot vårt innersta är inte den bitterhet jag känner när vi ständigt kan konstatera att vi inte längre kan till fullo låta oss uppfyllas av naturen utan att strax påminnas om hur vi ödelägger den.
Sven Börtz