I vårt moderna och tekniskt alltmer fulländade samhälle kommer ständigt nya uppfinningar och tekniska förbättringar vars funktioner vi måste tillägna oss för att vi skall kunna hålla jämna steg med en utveckling som många gånger överväldigar oss till den grad att vi med förtvivlan söker värja oss, för att i lugn och ro åtminstone kunna gå till affären att köpa en öl och en bit falukorv.

            Men vad vi då bedrar oss. I affären finns numera och sedan nu ganska länge Pinnen. Naturligtvis menar jag inte fiskpinnen, den känner vi sedan gammalt och den har vi lärt oss att undvika. Nej, jag åsyftar Pinnen som man skall lägga på det rullande varubandet vid kassan. Pinnen som skall åtskilja min enkla sunda kost från den framförvarandes onyttiga skräpmat.

            Denna Pinne som gör mig och andra kunder till nervvrak och förorsakar mindre hjärnblödningar och stickningar i kranskärlen. Skall den framförvarande lägga dit Pinnen eller inte? Med snabbt stigande spänning åser jag hur den framförvarande lastar upp gorgonzolaost, chips, coca-cola, muffins och liknande gräsligheter. Skall hon lägga dit Pinnen eller inte? Hur länge skall jag behöva stå här med mina varor i famnen?

            Lägger hon dit Pinnen så kan jag med en lättnadens suck släppa ner mina varor på bandet, slappna av och börja leta efter plånboken. Var la jag nu den? Nu är det min tur att betala. Var har jag ICA kortet? Då upptäcker jag till min fasa att jag glömt lägga upp Pinnen. Med illröd tillbakaträngd ilska stirrar den bakomvarande kunden på mig, med en gurka hotfullt höjd i luften, och jag kastar mig efter Pinnen och lägger den med en smäll på bandet.

            Jag skäms när jag omsider lyckats dra korten och trycka på alla knapparna vid betalningen. Alla tittar på mig. Jag stirrar bedrövad ner i golvet när jag hukad går ut. Jag är en misslyckad människa. Men på hemvägen reser jag mig sakta ur min förnedring och tänker att nästa gång, då, då skall jag minsann lägga upp den i tid.

<<                      ^^                   >>