Faller.
Och åter igen, och igen, han bara kastar sig ut, och litar på att vi skall ta emot honom. Och det gör vi. På morgonen går jag ut på balkongen, sträcker ut mina armar och känner havet stiga upp mot solen. Hon faller, och vi tar emot henne.
Med huvudet i det vita molnet ser jag inte hur planeterna virvlar mot min klumpiga grönska.
Sol och jord, hav och måne, ingenting kan skilja oss åt. Jag jagar henne genom natten med min lysande stråle. I mörkret jag drömmer, springer längs vågorna och hon kommer flygande mot mig tillsammans med vårens löv. Fågeln faller över mig, han sträcker sig och mitt äpple fylls av frukt.
Vad skönt det är att sväva i hans famn och känna hans starka kraft, det känns så skönt att vara nära honom. Ibland slänger han upp mig i luften, jag svävar i solen. Han trycker sin hand mot min höft, allting strålar av sol.
Dag som natt, det gnistrar i min skalle, jag längtar efter vår, forsande grönska. Mina fåglar har varit ute över världen och sett henne som svävar i natten. Jag är beredd att gå över havet.
Det var karneval och vi dansade på gatorna under knivkastarens stjärna. Vi kastade oss rakt ut i natten och flöt på de starka strömmarna.
Men vi lever i varsin värld, men trots det envisas han att gå vart än jag går, vi lever i varsin värld. Och en gång störtade jag handlöst och ingen tog emot mig. Han vet inte var jag är och vart jag än letar finns han inte längre där.