Dagarna faller som pudersocker över tårtan. Barnen sover och mörkret utanför persiennen väntar på varmare luft, samma gamla luft som var här förra våren, samma gamla luft som min farfar andades när han gick till jobbet.
När han gick hem från jobbet, tidigt på morgonen eftersom han arbetade på natten, följde han spårvagnsspåren och var en gång nära att bli överkörd av spårvagnen. Han gick så regelbundet, var det känt, att spårvagnsföraren tittade på sin klocka och upptäckte att han hade avgått för tidigt.
Men nu skall vi äntligen äta upp tårtan. Om jag bara kan få bort pudersockret. Det är obehagligt med sådant socker om man andas in just när man skall trycka in en stor bit. Det är inte heller så kul för dem som sitter runt omkring, varken om jag skulle andas ut eller in.
När min farfar levde var allting i svartvitt. När jag föddes blev allting i färg. Jag undrade ofta hur farfar kunde stå ut med att leva i en svartvit värld. Men pudersockret har alltid varit vitt och luften har ingen färg alls. Men en svartvit frukttårta, hur smakade en sådan?