Rapport från Rundkonstnär

              För att komma in i min, för Konstrundan till galleri förvandlade arbetslokal, måste man, såsom till exklusiva gallerier i Milano, ringa på en klocka. Jag går då för att observera vem som ringt, och om man motsvarar mina krav på anständighet blir man insläppt.

              Men somliga besökare uppskattar inte alls min konst, en snabb koll i dörröppningen eller ett kort varv i lokalen är nog för att bestämma sig för att tiden kan användas bättre. Ofta skulle det vara intressant att få veta vad de skulle ha velat se. En del besökare är charmerande och frågvisa, då kan konstnären få tillfälle att lägga ut sina föreställningar om konsten och konstlivet.

              Vissa besökare har otroligt snygga ben. Enstaka personer anser det under sin värdighet att besöka en simpel målarkludd, men går motvilligt med sin konstintresserade fru. Många säger bara goddag och adjö och låter konstverkens tystnad också vara deras.

              Den överdrivna respekten för Konsten och Konstnären tycks ha dämpats något. Konsten betraktas dock inte som en vanlig handelsvara, utan förbindes fortfarande med de högre ideal som gör att konsten skall kunna beskådas utan köptvång. Konstnären skall naturligtvis känna sig smickrad av att vara inrangerad i en sådan högre kategori, men det krävs av denne ett ibland ganska stort mått av självdisciplin för att med bibehållen jämvikt upprätthålla detta ideal.