Napoleons sista strid

              Jag såg honom genast jag kom in. Den lille generalen med sin röda hatt stod han där slokande på ett rostfritt fat. Han var övergiven av sina soldater som på det glänsande slagfältet lämnat lite smulor efter sig. Med hatten på sned stod han ensam kvar. Hans vitgula jacka hade blivit solkig av smulorna från gårdagens strider. Men stolt stod han där på slagfältet likt kaptenen på det sjunkande skeppet.

              En skock med prinsessor, glänsande gröna och vitpudrade, hade just hamnat intill generalens ödsliga fat. Fnittrande och tjattrande tystnade de när de fick syn på den gamle mannen i sin slitna uniform. Deras annars så glättiga hjärtan bevektes av hans bedrövliga uppenbarelse. Tårarna rann utför deras feta kinder när de uppmuntrande vinkade till honom.

              Nu återstod bara för honom att ensam invänta den sista striden. Men han förstod att hans chanser var små när hans ledare framför honom han hade ställt upp en liten skylt: ”1/2 priset”. Förödmjukad och ledsen stod han så och begrundade sitt bittra öde när jag fick syn på honom.

              Lille Napoleon, stå inte där och var så ledsen, jag skall ta dig med hem och muntra upp dig med en doft av kaffe, innan jag slukar dig. Befria dig från din stora fina hätta, gräva ur din vita mage och tugga på dina vid det här laget inte så frasiga fötter. Sedan skall jag smälta dig i min feta mage och låta dig spridas ut i mina förkalkade blodådror.