Min värld

            Dväljes jag här i mitt rike av höga hus med våningar fyllda av tankar, ljusa och soliga rum och mörka garderober. Här finns fallfärdiga lador med bråten av känslor och djupa källare fyllda av lögner. Det finns höga torn varifrån jag förgäves söker få en glimt av framtiden bortom den ständiga dimma som ligger tung mellan mig och den förmodade horisonten. Ibland kan jag på ett ungefär ana var jag befinner mig just nu. Sådant är läget. Men det var egentligen inte det jag ville ha sagt, ty detta vet ju alla.

            Nej, jag ville uttrycka min förvåning över att denna nära värld, som för mig är så tydlig och klar, med undantag för inhägnade områden och en djup källare, tycks vara fullständigt okänd för alla andra. Jag tvingas ofta konstatera att den ende som känner till denna värld är jag. En viss förtvivlan kan då infinna sig, som när man är vilse i en stor skog och inte vet vad man skall ta sig till.

            När min förvåning sjunkit undan inser jag att det är tur det är som det är. Och vilken katastrof för världen det skulle vara om alla vara likadana som jag. Med denna lätt dolda fåfänga kan jag sedan balansera min fullständiga obetydlighet i världen.

<<                           ^^                      >>