Nedan följer kopia av en text, det Monoistiska manifestet, som utgavs vid utställning på Galleri HS (Humanistiska Sällskapet) i Lund 1966.
Manifestet skrevs och utgavs av mig, Sven Börtz, men var inte undertecknat med mitt namn då det i dess idé låg att inget jag, representerat av mitt namn, skulle besudla det.
Se även texten som utgavs på samma galleri året därpå: dikter och aforismer
Beteckningen monoismen är främst för att underlätta kommunikationen.
Monoismen har i monokromen sin anknytningspunkt till det moderna måleriet. Monoismen har överskridit monokromen utan att ha retirerat.
Många av det tjugonde århundradets konstnärer har, genom att dra den yttersta konsekvensen av sitt tänkande, målande och sin desperata vilja att göra det sista, det fulländade och det absoluta konstverket, nått fram till monokromen.
De flesta har så mot monokromen slagit sin panna blodig. Några har slagit den allt blodigare, en del dog och andra slutade att måla. Men gemensamt för de flesta är att de haft kvar sin vilja till det absoluta.
Med monokromen inses att det absoluta är det oändliga. Av detta borde man inse att det absoluta konstverket är en omöjlighet och att viljan till det är en illusion. Det absoluta, det oändliga, det fulländade är icke möjligt annat än i död/en.
Det hävdas att monokromen är en återvändsgränd och att vi måste vända och åter illusionera. En reträtt som obönhörligen, och gång på gång kommer att leda till nya monokromer och åter samma utväg – död eller reträtt. Det absoluta är och förblir oändligt, för jaget oåtkomligt.
Monoismen har inte gjort reträtt.
Det finns framför monokromen endast en väg till framåtskridande. Vägen är att överskrida monokromen. Monoismen visar vägen till detta, till ett oblodigt genomträngande av monokromen. Monoismen är en av grundstenarna till det oändliga och ännu outforskade område som breder ut sig bakom monokromen. På monokromen har allt utplånats, bakom den står allt kvar.
Monoismens RIKTNING är det fasthållande jagets död. Liv är ångest, för befrielse från ångest fodras död, jagets död. Området framför monokromen är ångest, för befrielse från ångest och monokromens överskridande fodras död, jagets död. Riktningen till och i överskridandet går från tilltagande mot avtagande, från maximum mot minimum, från ångest mot ångests upphörande, från lidande mot lidandes upphörande.
Ofri, beroende, bunden är varje bild som bygger på ett jags reaktioner och känslor. Framvuxen ur detta illusions och bundenhetskomplex som vi kallar jag, finns inte en sådan bild annat än som illusion. Sådana ofria bilder är de flesta som står framför monokromen. De är objekt bundna och beroende av såväl upphovs-subjektet som betraktare-subjektet. I dubbel bemärkelse ofria.
Fri blir bilden först då den är såväl subjekt som objekt, det vill säga befriad från båda. En fri bild är i sig oberoende av något subjekt. Den fria bilden bygger inte på känslor eller illusioner belastande de sex sinnenas förnimmelser, då bildens verkan och riktning är upphävandet av dem.
Fri från jagets bundenheter är bilden inte ämnad att verka på ett jags känslor. Den fria bilden är sig själv nog, är i sin ensamhet fulländad och behöver inte av någon eller något bekräftas. Den fria bilden betraktar människan och tillvaron på samma sätt som ett träd. Själv betraktande. Verkande. Den fria bilden har överskridit monokromen.
När ett jag ser den fria bilden och därvid reagerar på ett jags vanliga sätt, pålägger och belastar bilden med sina reaktioner, så är det något som jaget ifråga själv åsamkar sig. Till fullo kan den fria bilden endast ses jaglöst, då förnimmes bilden i sin helhet utan att dess fulländning blockeras av jagets fängelse av reaktioner. Dock är den fria bilden ägnad att för det ofria jaget visa och ange riktningen till död, till ett absolut medvetande och en fullständig mottaglighet.
I monoismen är alla element eliminerade och bortvräkta, som inte är nödvändiga för riktningen och angivandet av riktningen. Den fria bilden låter sig inte med underhållande detaljer belastas. En monoistisk bild kan se ut hur som helst, det finns för sådana bilder inga former eller sätt som ät att föredra framför andra. Det enda för en monoistisk bild väsentliga är dess förutsättning, att den överskridit monokromen och i sig är och anger riktningen. Monokromen är urbilden.
De flesta av måleriets problem är uppkonstruerade ur denna sammansvärjning av bundenheter som kallas för jag. Detta gäller också för de flesta andra problem. Allt detta upplöses när jaget släppes, förintas, elimineras, vräkes bort, släppes, avtar, upphör, dödas. På detta sätt har monoismen i samråd med universum löst alla problem.
Monoismen ger objektivitet då den inte på förnimmelserna lägger några subjektiva värderingar. Man kan i monoismen inte tala om objektivitet eller subjektivitet då i monoismen då i monoismen alla motsatsförhållanden är upphävda. Motsatser är yttringar av ett och samma skeende.
Monoismen är radikal i ordets grundbetydelse, den radikalaste av alla hittills förekommande konstyttringar.
Monoismen är socialt aktiv i världen i kraft av sin radikalitet och universella medvetande.
Monoismen är livsfarlig - livsfarlig läkekonst - dödskonst.
Löp din känslas lina ut och du skall slå dig blodig mot monokromen, slå dig än blodigare och du skall efter att ha släppt ditt jag finna vägen till överskridandet, ditt jags död, till ett fulländat och oändligt medvetande.
Vi har i monoismen ett stycke av den nyckel som leder till människans fullständiga befrielse, till upphävandet av hennes första, sista och största illusion, hennes jag.
maximum, ångest, ofria bilder
I
I
I
förmonokromisk tid
I
I
__tid_________________monokromen_______________tid___
I
I
I monoismen
I
I
I
I
minimum, frihet, fria bilder