Uri Avnery

17.5.08

                                                                 Med vänner som dessa...

På SISTA TIDEN har vi överhöljts av vänner. De stora på Jorden, föredettingar och nuvarande, kom hit för att smickrar oss, svansa omkring oss och kräla för våra fötter.

"Gud, rädda mig från mina vänner, mina fiender kan jag själv ta hand om!" säger en gammalt bön.

De väcker min avsky.

TA TILL EXEMPEL den tyska kanslern Angela Merkel som gjorde pilgrimsfärden till Jerusalem.  Hennes koppleri var befriat från all kritik och hon nådde nya höjder av inställsamhet i sitt tal i Knesset. Jag var inbjuden att deltaga, men avstod från privilegiet.

Jag skall också stå över nöjet när jag är inbjuden till sessionen med den hyperaktive Nicholas Sarkozy, som kommer att slå sin tyska rivals smickerrekord.

Innan dess besöktes vi av John MacCains mentor, den evangeliske pastorn John Hagee, det var han som beskrev den katolska kyrkan som ett monster. Utsöndrande skenheligt smicker ur varje por förbjöd han oss i Guds (hans) namn att ge upp en endaste tum av det heliga landet och befallde oss att kämpa till den sista droppen blod (vårt).

Emellertid har ingen av dem kommit nära George Bush. Närmande sig slutet av den mest katastrofala presidentperioden i republikens historia, tvingade han en tänd tändsticka i vår regerings hand och uppmuntrade den att tända på tunnan av krut mellan våra fötter.

MEN LISTAN av dagens ledare som deltar i koppleritävlingen bleknar i jämförelse med den långa paraden av föredettingar som belägrar våra portar.

En världsvid svärm av föredettingar flyger från plats till plats som bin, alla för en och en för alla. Denna vecka landade de i Jerusalem inbjudna av föredettingen no 1, Shimon Peres, en politiker som under alla sina 84 år i livet aldrig har vunnit ett val, och som slutligen av rent medlidande gavs den till stor del meningslösa posten som Israels president.

Den gemensamma nämnaren för denna grupp är att deras prestige hemma är nära noll, medan deras anseende utomlands är skyhög. Deras inbördes beundran kompenserar dem för bristen på respekt i sina egna länder.

En av medlemmarna i denna klubb är Tony Blair som har fråntagits makten i sitt eget land, men som inte är nöjd med att njuta av sin pension och odla rosor. Som ett tröstpris har han beviljats nöjet att snurra runt med vår konflikt. Med några veckors mellanrum sammankallar han till presskonferens för att presentera de goda budskapen av hans fenomenala framgång i att förbättra palestiniernas förhållanden, medan den verkliga situationen i de ockuperade territorierna blir sämre och sämre. Vår säkerhetstjänst behandlar honom som en tiggare som man måste kasta några brödsmulor till då och då för att han skall vara glad.

På konferensen under denna vecka fanns också en del bra folk, men scenen stals av föredettingarna, från krigsförbrytaren Henry Kissinger till den detroniserade fredshjälten Mikhail Gorbatjov (som jag betraktar som en hjälte då han förhindrade blodsutgjutelse under Sovjetunionens kollaps). Synd att se honom i detta sällskap.

Av alla deltagarna i denna orgie av inställsamt smicker av Israel yttrade ingen av dem ett ord av kritik. Ingen ockupation. Inga bosättningar. Ingen Gazablockad. Inget dagligt dödande. Bara en underbar fredsälskande stat som de onda terroristerna vill kasta i havet.

Inte en enda av gästerna stod upp och varnade oss för att fortsätta med den nuvarande politiken. Inte en enda av dem stod upp och sa sanningen, att en fortsättning med denna politik kan komma att leda oss till katastrof.

Den som har vänner som dessa har inget behov av fiender. En person som ser att hans vän spelar rysk roulett och erbjuder honom kulor - är han en verklig vän? En som ser sin vän stå på randen av en avgrund och säger till honom "fortsätt framåt" - är han en vän?

BLAND SMICKRARNAS broderskap var de som tilldrog sig mest uppmärksamhet de judiska miljardärerna från Amerika (som också betalde för extravagansen).

Flera av dem blev kallade till polisens huvudkvarter omedelbart efter sin ankomst för att lämna bevis på den affär som nu skakar Israel - korruptionsundersökningen av Ehud Olmert.

En lukt av korruption har följt Olmert ändå från hans början i politiken för 45 år sedan. Men denna gång stinker det. Polisen har tillkännagivit att den amerikanskjudiske miljardären Moshe Morris Talansky har stött honom med kontantfyllda kuvert under många år.

Var har vi tidigare sett detta? Naturligtvis i amerikanska filmer och TV-serier. Någon öppnar en väska fylld med sedelbuntar. Givaren tillhör nästan alltid maffian och mottagaren är för det mesta en korrupt politiker. Kan det vara så att Olmert aldrig sett dessa filmer - han av alla människor som började sin karriär med demagogiska tal som fördömde "organiserad brottslighet"?

Men det är i denna affär inte så mycket Olmert som intresserar mig som Talansky.

Han tillhör en art av "Israelälskande" miljardärer, de flesta av dem bor i USA, men också i Kanada, Schweiz, Österrike, Australien och andra platser.

De är alla israeliska patrioter. De är alla filantroper. Alla bidrar med miljoner till israeliska politiker. Nästan alla av dem stödjer vår extrema höger.

Vad får igång dem? Vad är det som lockar dessa miljardärer att göra vad de gör.

En närmare undersökning finner att en stor del av dem har gjort sina pengar i mörka hörn. En del är spelbaroner, kasinoägare med alla de oundvikliga förbindelserna med våld, brott och utnyttjande. åtminstone en har gjort sin förmögenhet på bordeller. En annan har varit involverad i en skandal med äldreboende. åter en annan är ättling till en familj som gjorde sina pengar på smuggling under förbudstiden. En del är vapenhandlare av det mest usla slag som säljer vapen till politiska gäng som sår död och förstörelse i Afrika

Men pengar, som vi väl känner till, luktar inte.

De flesta av detta slags multimiljonärer känner att de inte får den ära som borde tillkomma dem. Andra miljardärer, bland samhällets toppar, behandlar dem med förakt. En person som nått denna position är inte tillfredställd med enbart pengar. Han kräver ära. En sådan ära kan köpas i Israel, billigt.

Israel säljer ära av alla de slag, inga frågor ställs. För en passande donation kan även en spelhallsägare bli mottagen av premiärministern, äta middag med presidenten, få sitt namn på en universitetsbyggnad.

(Jag skrev en gång ett lättsinnigt stycke om det tredje Templet, må Gud snart bygga det, Amen. Rosensteins det Heligaste av det heliga, Rosenzweigs altare, Rosenbergs keruber. etc.)

Direkt efter Sexdagarskriget, under våra generalers storhetstid, spreds en ny vana bland de bästa judiska miljardärerna. Att hålla en israelisk general för att kunna presentera honom för sina vänner som sällskapsdjur. En del generaler fann inget fel i detta. De hade trots allt förtjänat det.

En miljardär höll Ezer Weizman, flygvapenhjälten (som var tvungen att avgå från presidentämbetet när det kom ut). Två miljardärer adopterade Ariel Sharon och satte upp den största farmen i landet åt honom. Shimon Peres var ingen general (och inte ens soldat), men minst tre miljardärer tog honom under sina gyllene vingar.

Ingen miljardär förlorar någonsin pengar av att hålla en israelisk general, stödja en israelisk politiker eller göra en generös donation för en israelisk sak. Egoism är egoism, patriotism är patriotism, men affärer är affärer.

Det är här som korruptionen tar vid. En person som donerar miljoner till en politiker Israel (eller för den delen USA, Italien eller någon annan plats på planeten) vet mycket väl att han kommer att få det tillbaka med ränta. När en politiker blir minister, eller premiärminister, eller president, då har supportern fått jackpot.

I politik finns det ingen oskyldig donation. På ett sätt eller annat kommer donatorn att hämta in sin belöning - många gånger om. Det är sant i USA, det är sant i Italien och det är också sant i Israel. Om donatorn säger att han inte har några affärsintressen i Israel betyder det bara att man måste gräva djupare.  

OLMERTAFFÄREN bekräftar ånyo vad vi länge har vetat. Bränslet som israels politik går på är inte bara pengar, men pengar från utlandet. För att vinna primärval och valkampanjer behöver en kandidat miljoner, och dessa kommer nästan alltid från utländska donatorer.

Utländska miljardärer finansierade Olmert i partiets primärval, och de finansierade honom i de allmänna valen i vilka han var säker på att bli premiärminister. Efter att ha blivit vald startade han det andra Libanonkriget med all dess död och förstörelse. Det kan sägas att amerikanska judiska miljardärer dödade de soldater och civila, israeliska och libanesiska, som förlorade sina liv i kriget.

I sitt tal på konferensen i Jerusalem hyllade Shimon Peres israelisk chutzpah. Vad vi behöver är mer chutzpah, sa han. Det lät tilltalande och okynnigt, men var rent struntprat.

Jag vill tala om ett annat chutzpah. Inte metaforiskt, men verkligt. Enkel chutzpah. Miljardärernas, i New York, Genève och alla andra platser, chutzpah, som ingriper i våra val och bestämmer vår nations öde. Den chutzpah som donerar för ett krig i vilket inte deras söner men våra dödas. Den chutzpah som sänder miljarder för etablerandet av bosättningar på de ockuperade palestinska territorierna, och speciellt i Jerusalem, vilka placeras där för det uttalade ändamålet att förhindra fred och lägga på oss ett permanent krig, ett krig som hotar vår framtid - inte deras.

Låt oss vara tydliga. Jag kritiserar inte välmenande donatorer som känner ett moraliskt behov att bidra till en sjukhusflygel eller en universitetsbyggnad i Israel. Jag uppskattar folk som sänder några hundra dollar till en politisk sak som ligger dem varmt om hjärtat. Jag vänder mig emot utländska miljardärer som strävar efter att styra vår stats riktning.

Kanske får också i andra länder politiker donationer från utländska källor. Men det är i allmänhet ett marginellt fenomen. Här är det en avgörande faktor.

Detta är en av de dåliga sidorna med att definiera Israel som en "judisk stat". På grund av detta blir inte dessa donatorer vad de är - påträngande främlingar som ingriper i våra liv och korrumperar vår stat - men "varmhjärtade judar" som stödjer en stat som också tillhör dem.

Gideon Levy skrev nyligen en artikel i vilken han bad dem att "lämna oss ifred". Som en mindre hövlig person än han vill jag säga det på ett primitivare sätt: åk hem och tag era pengar med er. Vi är inte till salu. Sluta att styra våra liv (och död)!

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)