Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 3.5.08
"... Nämligen staten Israel" VARJE GÅNG jag hör
David Ben-Gurion yttra orden "Därför är vi samlade här..." tänker jag på Issar
Barsky, en charmerande ung man, lillebror till en flickvän till mig. Sista gången vi
träffades var utanför matsalen på kibbutzen Hulda fredagen den 14 maj 1948. Under den kommande
natten skulle mitt kompani angripa al-Qubab, en arabisk by på vägen till
Jerusalem öster om Ramle. Vi var upptagna med förberedelser. Jag höll på att
rengöra mitt tjeckisktillverkade gevär när någon kom och sa till oss att
Ben-Gurion just håller ett tal om grundandet av staten. Uppriktigt sagt, ingen
av oss var särskilt intresserad av tal av politikerna i Tel Aviv.
Staden tycktes så avlägsen.
Staten, det visste vi, var här med oss.
Om araberna skulle vinna skulle det inte bli någon stat och inga vi. Om vi vann
skulle det bli en stat. Vi var unga och självsäkra, och tvivlade inte ett
ögonblick på att vi skulle vinna. Men det var en detalj
som jag verkligen var nyfiken på. Vad skulle den nya staten heta?
Judea? Zion? Den judiska staten? Så jag skyndade till
matsalen. Ben-Gurions omisskännliga röst smattrade ur radion. När han kom fram
till orden "... nämligen staten Israel" var det tillräckligt och jag gick
därifrån. Utanför mötte jag
Issar. Han var i ett annat kompani som skulle angripa en annan by den natten.
Jag sa till honom vad staten skulle heta och sa "tag väl hand om dig"! Några dagar senare blev
han dödad. Jag minns honom så som han då var, en 19 årig pojke, en leende lång
Sabra full av livsglädje och oskuldsfullhet. DESTO NÄRMARE vi kommer
de storartade 60 års firanden desto mer bekymrar mig frågan om Issar skulle
öppna sina ögon och se oss, fortfarande en pojke på 19 år, vad han skulle tänka
om staten som officiellt etablerades den dagen? Han skulle se att
staten hade utvecklats bortom hans vildaste drömmar. Från ett litet samhälle om
635 000 själar (fler än 6 000 skulle dö med honom i det kriget) har vi växt till
fler än sju millioner. De två stora mirakel vi har uppnått - återupplivandet av
det hebreiska språket och inrättandet av demokrati - fortsätter att vara en
verklighet. Vår ekonomi är stark och inom en del områden - som högteknologi - är
vi bland världens ledande. Issar skulle bli mycket glad och stolt. Men han skulle också
märka att någonting har blivit fel i vårt samhälle. Kibbutzen där vi reste våra
små tält de dagarna har blivit ekonomiska företag som alla andra. Den sociala
solidariteten över vilken vi var så stolta har kollapsat. Massor av vuxna och
barn lever under fattigdomsgränsen; gamla, sjuka och arbetslösa är lämnade att
klara sig själva. Gapet mellan rika och fattiga är bland de största i den
utvecklade världen. Vårt samhälle som en gång reste jämlikhetens och rättvisans
banér bryr sig inte och går vidare med andra saker Mest av allt skulle han
bli chockerad att upptäcka att det brutala krig som dödade honom och skadade
mig, tillsammans med tusentals andra, fortfarande pågår med full styrka. Det
bestämmer fullständigt nationens liv. Det fyller tidningarnas förstasidor och
står främst i nyhetsrapporteringen. Att vår armé, den armé
som verkligen var "vi", har blivit någonting helt annorlunda, en armé vars
huvudsakliga sysselsättning är att förtrycka ett annat folk. NATTEN DÅ vi angrep
al-Qubab och vi gick in i byn var den redan övergiven. Jag bröt mig in i ett av
hemmen. Grytan var fortfarande varm, mat stod på bordet. På en av hyllorna fann
jag några foton. En man som uppenbarligen just hade kammat sig, en kvinna, två
små barn. Jag har dem fortfarande med mig. Jag antar att byn som
angreps av Issar den natten uppvisade en liknande bild. Byinvånarna - män,
kvinnor, barn - flydde i sista ögonblicket och lämnade bakom sig hela sitt liv. There is
no escape from the historic fact: Israel's Independence Day and the
Palestinians' Naqba (Catastrophe) Day are two sides of the same coin. In 60
years we have not succeeded - and actually have not even tried - to untie this
knot by creating another reality. Det finns ingen utväg
från det historiska faktum att Israels självständighetsdag och palestiniernas
Naqba (katastrofen) är två sidor av samma mynt. På 60 år har vi inte lyckats -
och har egentligen inte ens försökt - att knyta upp denna knut genom att skapa
en annan verklighet. Och så fortsätter
kriget. NäR 60 ÅRSDAGEN
närmade sig satt en kommitté ner och valde en symbol för händelsen. Det som de
kom fram till liknar någonting för Coca Cola eller Eurovisionsschlagern. Den verkliga symbolen
för staten är helt annorlunda, och ingen kommitté av byråkrater har uppfunnit
den. Den är fastgjord i marken och kan ses på långt håll. Muren.
Separationsmuren. Separation mellan
vilka, mellan vad? Synbarligen mellan
israeliska Kfar Sava och intilliggande palestinska Qalqiliyah, mellan Modi'in
Illit och Bil'in. Mellan staten Israel (och mer åtroffad mark) och de ockuperade
palestinska territorierna. Men i verkligheten mellan två världar.
I den febriga fantasin
hos dem som tror på "civilisationernas krig", om George Bush eller Osama
Bin-Laden, är Muren gränsen mellan historiens två titaner, västerländsk
civilisation och islamsk civilisation, två dödsfiender som kämpar Gog och Magogs
krig Vår Mur har blivit
frontlinjen mellan dessa två världar. The wall
is not just a structure of concrete and wire. More than anything else, the wall
- like every such wall - is an ideological statement, a declaration of intent, a
mental reality. The builders declare that they belong, body and soul, to one
camp, the Western one, and that on the other side of the wall there begins the
opposing world, the enemy, the masses of Arabs and other Muslims. Muren är inte bara en
konstruktion av betong och stål. Mer än någonting annat är muren, liksom varje
sådan mur, ett ideologiskt ställningstagande, en avsiktsdeklaration, en mental
verklighet. Byggarna deklarerar att de med kropp och själ tillhör ett läger, det
västerländska, och att på andra sidan muren där börjar den motstående världen,
fienden, massorna av araber och andra muslimer. När beslöts detta? Vem
gjorde beslutet? Hur? För 102 år sedan skrev
Theodore Herzl i sitt genombrytande verk, Judestaten, vilket födde
sioniströrelsen, en betydelsefull mening: "Där [i Palestina] skall vi för Europa
utgöra en mur mot Asien, vi skall tjäna som en förtrupp av kultur mot
barbariet." Med dessa 22 tyska ord
lades sionismens världssyn och vår plats i den fast. Nu efter fyra generationers
försening har den fysiska muren följt i den mentala murens spår. Bilden är tydlig och
klar. Vi är väsentligen en del av Europa (likt Nordamerika), en del av en helt
och hållet europeisk kultur. På andra sidan finns Asien, en barbarisk kontinent,
tom på kultur, den muslimska och arabiska världen. Man kan förstå Herzls
världssyn. Han var en man av 1800-talet, och han skrev sina teser när den vita
imperialismen stod på sin höjdpunkt. Han beundrade den med hela sin själ. Han
ansträngde sig (förgäves) att arrangera ett möte med Cecil Rhodes, mannen som
symboliserade brittisk kolonialism. Han mötte Joseph Chamberlain, den brittiske
kolonialministern, som erbjöd honom Uganda, då en brittisk koloni. Vid samma tid
beundrade han den tyske kejsaren och hans så välordnade rike, vilket under året
för Herzls död utförde ett fruktansvärt folkmord i Sydvästafrika.
Herzls grundsats
förblev inte en abstrakt tanke. Sioniströrelsen följde den från första stund,
och staten Israel fortsätter att göra det intill denna dag. KUNDE DET ha varit
annorlunda? Kunde vi ha blivit en del av regionen? Kunde vi ha blivit ett slags
kulturellt Schweiz, en självständig ö mellan öst och väst, en bro och medlare
mellan de två? En månad före 1948 års
krigsutbrott, sju månader innan staten Israel officiellt grundades, publicerade
jag ett häfte kallat "Krig eller fred i den semitiska regionen". Den började med
orden:
"När våra sionistiska fäder beslöt att upprätta
en "säker hamn" i Palestina hade de att välja mellan två vägar:
De kunde framträda i Västasien som en europeisk
erövrare som ser sig som ett brohuvud för den 'vita' rasen och herre över
'infödingarna' likt de spanska erövrarna och de anglosaxiska kolonialisterna i
Amerika. Liksom på sin tid korsfararna i Palestina.
Den andra vägen var att se sig själva som ett
asiatiskt folk som återvänder till sitt hemland - som ser sig själva som
arvtagare till den semitiska regionens politiska och kulturella tradition." Detta lands historia
har sett åtskilliga invasioner. De kan indelas i främst två kategorier. Det var de ockupanter
som kom från väst, såsom filistéerna, grekerna, romarna, korsfararna, Napoleon
och britterna. Sådana invasioner etablerar ett brohuvud och dess mentala
inställning är ett sådant. Regionen bortom den invaderade är fientligt
territorium, dess invånare är fiender som måste undertryckas eller krossas. I
slutändan blev alla dessa inkräktare utdrivna. Det fanns de ockupanter
som kom från öster, såsom emoriterna, assyrierna, babylonierna, perserna och
araberna. De erövrade landet och blev en del av det, påverkade dess kultur och
påverkades av den, och slog till slut rot. De forntida israelerna
var av den andra kategorin. även om det finns tvivel om utvandringen från
Egypten som beskriven i moseböckerna eller erövringen av Kanaan som beskriven i
Joshuas bok, finns det skäl att anta att de var stammar som kom in från öknen
och infiltrerade mellan de befästa Kanaanstäderna, vilka de inte kunde erövra,
så som beskrives i första domarboken. Sionisterna å sin sida
tillhörde den första kategorin. De tog med sig världssynen av att vara ett
brohuvud, en förtrupp för Europa. Denna syn på världen födde Muren som nationell
symbol. Det måste fullständigt förändras. EN AV VÅRA nationella
egendomligheter är ett slags diskussion där alla deltagare från vänster till
höger använder det krampaktiga argumentet: "Om vi inte gör det eller det kommer
staten att upphöra att existera!" Kan man föreställa sig ett sådant argument i
Frankrike, Storbritannien eller USA? Detta är ett symptom
för "korsfarareängslan". även om korsfararna stannade i detta land i nästan 200
år och producerade åtta generationer "infödingar", var de aldrig riktigt säkra
på sin fortsatta existens här. Jag är inte oroad över
staten Israels existens. Den kommer att existera så länge som stater existerar.
Frågan är: Vad slags stat kommer det att bli? Ett tillstånd av
ständigt krig, sina grannars terror, där våld präglar alla livets områden, där
de rika blomstrar och de fattiga lever i misär; en stat som kommer att överges
av sina bästa barn? Eller en stat som lever
i fred med sina grannar till ömsesidigt gagn; ett modernt samhälle med lika
rättigheter för alla sina invånare och utan fattigdom; en stat som investerar
sina resurser i vetenskap och kultur, industri och miljö; där framtida
generationer vill leva; en källa till stolthet för alla sina medborgare? Det kan bli vårt mål
för de nästa 60 åren. Jag tror att detta är också vad Issar också skulle ha
önskat. Uri Avnery upp (övers.
fr. eng.
Sven Börtz övers.
länkar: