Uri Avnery

9.2.08

Ett förutsägbart slut.

EN VIS MAN har sagt: "Ett dumhuvud lär av sina erfarenheter. En intelligent person lär av andras erfarenheter." Till vilket man kan tillägga: "Och en idiot lär inte ens av sina egna erfarenheter."

Så vad kan vi lära av en bok som visar att vi inte lär av våra erfarenheter?

Detta för att komma fram till en rekommendation av en sådan bok. I regel rekommenderar jag inte böcker, inte ens mina egna. Men denna gång känner jag att jag måste göra ett undantag.

Boken är William Polks "Violent Politics", som nyligen kom ut i USA.

Polk var i Palestina 1946 under kulmen av kampen mot den brittiska ockupationen, och sedan dess har han studerat befrielsekrigens historia. På mindre än 300 sidor jämför han uppror, från den amerikanska revolutionen till krigen i Afghanistan. Hans år på utrikesdepartementet involverade honom i Israel Palestina konflikten. Hans slutsatser är högst belysande.    

JAG ÄR SÄRSKILT intresserad i detta ämne. När jag anslöt mig till Irgun vid 15 års ålder sa man till mig att läsa böcker om tidigare befrielsekrig, speciellt de polska och irländska. Flitigt läste jag varenda bok jag kunde komma över och har sedan dess följt uppror och gerillakrig i hela världen; Malaysia, Kenya, Sydjemen, Sydafrika, Afghanistan, Kurdistan, Vietnam och andra. I ett av dem, Algeriets befrielsekrig, var jag personligen inblandad. 

När jag tillhörde Irgun arbetade jag på kontoret hos en Oxfordutbildad advokat. En av våra klienter var en brittisk ämbetsman i mandatets regering. Han var en intelligent och trevlig person med humor. Jag minns en gång när han var på kontoret att jag tänkte: Hur kan ett så intelligent folk driva en så dåraktig politik?

Desto mer jag sedan dess har fått inblick i andra uppror desto starkare har min förundran blivit. är det möjligt att själva ockupationen och motståndet mot den dömer ockupanten till ett dumt beteende, gör även de mest intelligenta till idioter?

För några år sedan visade BBC en lång serie om befrielseförloppet i de tidigare brittiska kolonierna, från Indien till de karibiska öarna. Man ägnade en sändning för varje koloni. Tidigare koloniala administratörer, officerare i ockupationsarmén, befrielsekämpar och andra ögonvittnen intervjuades. Mycket intressant och mycket nedslående.

Nedslående - eftersom händelserna upprepade sig nästan exakt. Varje kolonis härskare upprepade misstagen som den tidigare visade episodens härskare hade gjort. De hade samma illusioner och fick utstå samma nederlag. Ingen lärde något av sina föregångare, även om föregångaren var densamme - som de brittiska poliserna som förflyttades från Palestina till Kenya.

I sin bok beskriver Polk de viktigaste upproren de senaste 200 åren, jämför dem med varandra och drar de uppenbara slutsatserna.

VARJE UPPROR är naturligtvis unikt och skiljer sig från alla andra, eftersom bakgrunden är olik, liksom det ockuperade folkets kultur skiljer sig från ockupantens kultur. Britterna skiljer sig från Holländarna och de båda är olika fransmännen. George Washington var olik Tito, och Ho Chi Minh var inte som Yasser Arafat. Men trots detta är det en förbluffande likhet mellan alla befrielsekamper.

För mig är den främsta lärdomen denna: från det att allmänheten fattar tycke för rebellerna är upprorets seger säkrad.

Detta är en absolut regel: ett uppror stött av folket är givet att vinna, vilken taktik ockupationsmakten än antar. Ockupanten kan döda urskiljningslöst eller anta mer human metoder, tortera tillfångatagna motståndskämpar till döds, eller behandla dem som krigsfångar - i längden gör det ingen skillnad. Den siste ockupanten kan gå ombord på en båt under en högtidlig ceremoni, likt den brittiske ambassadören (High Commissoner) i Haifa, eller slåss för en plats på den sista helikoptern, som de sista amerikanska soldaterna på taket till amerikanska ambassaden i Saigon - nederlaget var givet från det ögonblick upproret hade nått en viss punkt.

Det verkliga kriget mot ockupationen sker i den ockuperade befolkningens sinnen. Därför är frihetskämpens främsta uppgift inte att slåss mot ockupationen, vilket man kan tycka, men att vinna folkets hjärta. Och på andra sidan är det inte ockupantens främsta uppgift att döda frihetskämpar, men att hindra befolkningen från att omfamna dem. Kampen gäller folkets hjärtan och sinnen, deras tankar och känslor.

Detta är en av anledningarna till varför generaler nästan alltid misslyckat i sin kamp mot befrielsekämpar. En militärofficer är den minst lämpade person för en sådan uppgift. Hela hans fostran, hans sätt att tänka och allt han har lärt sig står i motsatts till denna uppgift. Napoleon, det militära geniet, misslyckades i sina ansträngningar att övervinna frihetskämparna i Spanien (där ordet gerilla, litet krig, myntades), inte mindre dum än den dummaste amerikanske general i Vietnam.

En arméofficer är en tekniker, tränad att kunna utföra en speciell uppgift. Det jobbet är inte relevant beträffande en strid mot en befrielserörelse, trots de ytliga likheterna. Det faktum att en målare handskas med färger gör honom inte till en porträttmålare. Att en ingenjör är mycket duktig betyder inte att han är en duktig rörmokare. En general förstår inte det nationella upprorets innersta väsen och kan därför inte få grepp om dess beteenden.    

Till exempel, en general mäter sin framgång i hur många fiender som dödats. Men den kämpande underjordiska organisationen blir starkare desto fler döda krigare den kan visa för folket, vilket identifierar sig med martyrerna. En general lär sig att förbereda ett slag och vinna det, men hans motståndare, gerillakrigarna, undviker helst strid.

IKONEN CHE GUEVARA definierade utmärkt de stadier ett klassiskt befrielsekrig genomgår: "Först finns en delvis beväpnad grupp som 

tar sin tillflykt till någon otillgänglig plats svår att nå [eller bland befolkningen i en stad, vill jag tillägga]. Den slår till mot myndigheterna och fler missnöjda bönder, unga idealister, etc. ansluter sig. Den kontaktar invånarna och utför lätta slå-till-och-fly attacker. Alltefter nya rekryter fyller leden tar den sig an fiendens bas och krossar dess ledande funktioner... Under nästa steg upprättas provisoriska baser...och man antar vad som kan liknas vid en regering i miniatyr..." och så vidare.  

För att lyckas hela vägen behöver rebellerna en idé som kan tända befolkningens entusiasm. Folket enas runt dem och tillhandahåller hjälp, skydd och underrättelser. Efter detta stadium är allting som ockupationsmyndigheterna gör en hjälp för rebellerna. När frihetskämparna dödas kommer många andra fram och fyller deras led (som jag i min ungdom gjorde). När ockupanten bestraffar befolkningen kollektivt enbart förstärks hatet och det gemensamma biståndet. När de lyckas tillfångata eller döda ledarna för frihetskampen tar andra ledare deras plats - likt hydran i grekisk mytologi, som fick nya huvud för vart och ett som Herkules högg av.

Då och då lyckas ockupanten orsaka splittring bland frihetskämparna och betraktar detta som en stor seger. Men alla fraktionerna fortsätter att enskilt bekämpa ockupanten, tävlande med varandra, som nu Fatah och Hamas gör.

DET ÄR SYND att Polk inte ägnade ett speciellt kapitel åt Israel Palestina konflikten, men det är inte nödvändigt. Vi kan själva skriva det utifrån vårt förstånd.

Under alla åren av 40 års ockupation har våra politiska och militära ledare misslyckats i kampen mot det palestinska gerillakriget. De är varken dummare eller grymmare än sina föregångare - holländarna i Indonesien, britterna i Palestina, fransmännen i Algeriet, amerikanerna i Vietnam, ryssarna i Afghanistan. Våra generaler kanske slår dem alla i arrogans - deras tro att de är de smartaste och att det "judiska huvudet" kan uppfinna patent som alla dessa goyim aldrig skulle komma på.

Från den stund Yasser Arafat lyckades vinna den palestinska befolkningens hjärta och förena dem kring en brinnande önskan att befria sig från ockupationen, var kampen avgjord. Om vi hade varit kloka skulle vi ha gjort en politisk överenskommelse med honom vid den tiden. Men våra politiker och generaler är inte klokare än alla andra. Så vi skall fortsätta dödandet, bombandet, förstörandet och utdrivandet, i den dåraktiga tron att om vi bara slår till en gång till så kommer den efterlängtade segern att bli synlig i slutet av tunneln - bara för att inse att den mörka tunneln bara har lett oss in i en ännu mörkare tunnel.

När befrielserörelser inte uppnår sina mål händer det alltid att andra mer extrema rörelser uppstår bredvid eller ersätter den tidigare, och vinner folkets hjärta. Hamasliknande organisationer tar över från Fatahliknande. Kolonialregimen, som inte har nått en överenskommelse i tid med den mer moderata organisationen, blir till slut tvingad att komma till tals med den mer extrema.

General Charles de Gaulle lyckades stifta fred med de algeriska rebellerna innan detta stadium inträffat. En och en kvarts millioner bosättare hörde en morgon att den franska armén en bestämd dag skulle packa ihop och åka hem. Bosättarna, många av dem av fjärde generationen, flydde för sina liv, utan att få någon kompensation (till skillnad från de israeliska bosättarna som lämnade Gazaremsan 2005). Men vi har ingen de Gaulle. Vi är dömda att i evighet fortsätta.   

Om det inte var för de fruktansvärda tragedier vi varje dag bevittnar, skulle kunna le åt våra politikers och generalers patetiska hjälplöshet när de springer omkring utan att veta varifrån deras räddning skall komma. Vad skall vi göra? Svälta dem alla? Det ledde till murens kollaps vid gränsen till Egypten. Döda deras ledare? Vi har redan dödat sheik Ahmed Yassin och oräkneliga andra. Skall vi sätta igång "den Stora Operatione" och återockupera hela Gazaremsan? Vi ha redan erövrat den två gånger tidigare. Denna gång kommer vi att möta mycket mer avancerad gerilla och som är ännu mer rotad i befolkningen. Varje stridsvagn, varje soldat kommer att vara en måltavla. Jägaren kan mycket väl bli bytet.

SÅ VAD KAN vi göra som vi inte redan har gjort?

Först av allt, få varje soldat och politiker att läsa William Polks bok, tillsammans med en av de bra böckerna om den algeriska kampen.

För det andra, gör vad alla ockupationsregimer till slut har gjort i alla länder där befolkningen har rest sig: nå en politisk överenskommelse som båda sidor kan leva med och vinna på. Och gå ut.   

Trots allt, om slutet finns inget tvivel. Den enda frågan är hur mycket mer dödande, hur mycket mer förstörelse, hur mycket mer lidande som skall orsakas innan ockupanterna når fram till den oundvikliga slutsatsen.

Varje droppe blod som spills är en förspilld droppe blod.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)