Uri Avnery biografi på svenska
19.5.07
En schweizisk ost.
Winogradkommittén, för
undersökningen av omständigheterna kring Libanonkriget, är inte en del av
lösningen, den är en del av problemet Nu efter att
upprördheten lagt sig efter att en del av rapporten publicerats är det möjligt
att utvärdera den. Slutsatsen är att den har gjort mer skada än nytta. Den positiva sidan är
väl känd. Kommittén har anklagat de tre ledarna för kriget - premiärministern,
försvarsministerns och arméchefen - för många fel. Kommitténs favoritord är
"misslyckande". Det kan vara värt att
dröja vid detta ord. Vad uttrycker det? En person misslyckas när han inte utför
sin uppgift. Uppgiftens art i sig övervägs inte, endast det faktum att den inte
till fullo har utförts. Användandet av ordet
"misslyckande" överallt i rapporten är i sig ett misslyckande av kommittén. Det
nya hebreiska ord som hittats på av protestgrupperna - någonting i stil med
"dumskallarna" - passar in på alla fem kommittémedlemmarna. I VILKET avseende
misslyckades de tre musketörerna som ledde kriget, enligt kommittén? Beslutet att gå i krig
togs i en hast. Krigets mål såsom de tillkännagavs av premiärministern var
orealistiska. Det fanns ingen detaljerad och slutgiltig militär plan. Det fanns
inget regelbundet stabsarbete. Regeringen antog de improviserade förslagen från
arméchefen som de var, utan att alternativ erbjöds eller efterfrågades.
Arméchefen trodde att han skulle vinna med enbart bomber och granater. Ingen
markattack var planerad. Reserverna kallades inte in i tid. Fälttåget på marken
kom igång mycket sent. Under åren före kriget var trupperna inte tillbörligt
tränade. Mycket utrustning saknades i nödförråden. Den stora markoffensiven, som
kostade så många soldaters liv, påbörjades först när tiden för eldupphör redan
hade överenskommits i FN. Stark
medicin. Vilken är slutsatsen? Att vi
måste lära dessa läxor och snabbt förbättra oss, innan vi börjar nästa krig.
Sannerligen så, en stor
del av folket drog just denna slutsats: de tre "dumskallarna" måste avlägsnas,
de måste ersättas av tre ledare som är ansvarsfulla och "erfarna", så att vi
sedan kan sätta igång det tredje Libanonkriget, för att på så sätt ta igen
skadan som orsakades av det andra Libanonkriget. Armén har förlorat sin
avskräckande makt? Vi skall ta tillbaka den i nästa krig. Det var ingen
framgångsrik markoffensiv? Vi skall göra bättre ifrån oss nästa gång. I nästa
krig skall vi tränga längre in. Hela problemet är
tekniskt. Nya ledare med militärerfarenhet, ordentligt stabsarbete, noggranna
förberedelser, en arméchef från marktrupperna istället för en flygande
befälhavare - och sedan skall allting bli bra. DEN VIKTIGASTE delen av
rapporten är den som inte är där. Rapporten är full av hål, som den välbekanta
schweiziska osten. Ingenting nämndes om
det faktum att detta från början var ett onödigt, meningslöst och hopplöst krig. En sådan anklagelse
borde vara mycket allvarlig. Ett krig orsakar död och förstörelse på båda sidor.
Det är omoraliskt att börja ett krig om det inte finns en uppenbar fara för
landets existens. Enligt rapporten hade inte det andra Libanonkriget något
uttryckligt syfte. Det innebär att detta krig inte var tvingat på oss på grund
av någon existentiell nödvändighet. Ett sådant krig är ett brott.
Vad gick trion i krig
för? I teorin för att frita de två tillfångatagna soldaterna. Denna vecka
tillstod Ehud Olmert officiellt att han visste mycket väl att soldaterna inte
skulle kunna fritas genom krig. Det betyder att när han beslöt att börja kriget
så ljög han för folket, just som George Bush gjorde. Och Hizbollah, de utgör
ingen existentiell fara för staten Israel.
En irritation? Ja. En provokativ
fiende? Absolut. En existentiell fara? Bestämt inte. För dessa problem kan
politiska lösningar sökas. Det var klart då, liksom nu, att fångarna måste
befrias genom avtal om en fångutväxling. Hotet från Hizbollah kan avlägsnas
endast med politiska medel eftersom det kommer av politiska orsaker. KOMMITTéN ANKLAGAR
regeringen för att inte ha undersökt militära alternativ till arméchefens
förslag. Likaledes kan kommittén själv anklagas för att inte ha undersökt
politiska alternativ till regeringens beslut att gå i krig. Hizbollah är primärt en
politisk organisation, en del av Libanons komplicerade verklighet. Under sekler
har shiiterna i södra Libanon varit underkastade starkare grupper i samhället -
maroniter, sunni och druser. När Israels armé invaderade Libanon 1982 tog
shiiterna emot dem som befriare. Efter att det stod klart att vår armé inte
avsåg att ge sig iväg började de ett befrielsekrig mot dem. Först då, efter ett
långt och till slut framgångsrikt gerillakrig, steg shiiterna fram som en
avgörande makt i Libanon. Om det fanns rättvisa i världen skulle Hizbollah resa
statyer över Ariel Sharon. I avsikt att stärka sin
ställning behövde shiiterna hjälp. Det fick de från Irans islamska republik, den
naturliga beskyddaren för alla shiiter i regionen. Men än viktigare var hjälpen
från Syrien. Men varför kom det
sunnitiska Syrien det shiitiska Hizbollah till hjälp? Syrien ville skapa ett
dubbelt hot: mot regeringen i Beirut och mot regeringen i Jerusalem. Syrien har aldrig gett
upp sitt fotfäste i Libanon. I syriska ögon är Libanon en integrerad del av
fosterlandet som togs ifrån dem av franska kolonialister. En blick på kartan är
tillräcklig för att visa varför Libanon är så viktig för Syrien, ekonomiskt och
militärt. Hizbollah förser Syrien med en plats på den libanesiska arenan. Uppmuntran och stöd av
Hizbollah som ett hot mot Israel är än mer viktigt för Syrien. Damaskus vill
återfå Golanhöjderna som erövrades av Israel 1967. Detta är för Syrien en
nationell plikt av största vikt, och man vill inte till något pris ge upp det.
De vet att de för närvarande inte kan vinna ett krig mot Israel. Hizbollah
erbjuder ett alternativ: ständiga nålstick som avser att påminna Israel om att
det måhända kan vara värt att ge tillbaka Golanhöjderna. Den som ignorerar denna
politiska bakgrund och ser Hizbollah som enbart ett militärt problem avslöjar
sig att vara ett dumhuvud. Det var kommitténs skyldighet att säga det klart,
istället för att pladdra på om "ordentligt stabsarbete" och "militära
alternativ". Den skulle ha gett rött kort till de tre dumskallarna för att inte
ha övervägt de politiska alternativen till krig: förhandlingar med Syrien för
att neutralisera hotet från Hizbollah genom ett Israel-Syrien-Libanon avtal.
Priset skulle ha blivit ett israeliskt tillbakadragande från Golanhöjderna. Genom att inte säga det
sa kommittén egentligen: det finns ingen utväg från ett tredje Libanonkrig. Men
snälla ni, försök bättre nästa gång. EN MISSTÄNKT lucka i
rapporten gäller den internationella bakgrunden till kriget. Den roll USA spelade
var uppenbar redan från första stund. Olmert skulle inte ha beslutat börja
kriget utan att uttryckligen ha erhållit amerikanskt tillstånd. Om USA hade
förbjudit det skulle Olmert inte ens ha drömt om att starta det. George Bush hade ett
intresse i detta krig. Han var, och är, fast i det irakiska träsket. Han
försöker lägga skulden på Syrien. Därför ville han slå ett slag mot Damaskus.
Han ville även bryta ner den libanesiska oppositionen i avsikt att hjälpa USA:s
ställföreträdare i Beirut. Han var säker på att det skulle bli en lätt match för
den israeliska armén. När den förväntade
segern lät vänta på sig gjorde amerikansk diplomati allt den kunde för att
förhindra ett eldupphör, för att "ge tid" för den israeliska armén att vinna.
Detta gjordes nästan helt öppet. I hur hög grad
dikterade amerikanerna Olmerts beslut att börja kriget, att bomba Libanon (men
inte Sinioras regerings infrastruktur), att förlänga kriget och att starta en
markoffensiv i sista stund? Det vet vi inte. Kanske har kommittén gått in på
detta i den hemliga delen av rapporten. Men utan denna information är det
omöjligt att förstå vad som hände, och därför är rapporten i stor utsträckning
värdelös för att förstå kriget. VAD MER saknas i
rapporten? Ofattbart, men det finns inte ett enda ord om de fruktansvärda
lidande som drabbade Libanons befolkning. Under inflytande av
arméchefen samtyckte regeringen till en strategi som sa: låt oss bomba Libanon,
göra libanesernas liv till ett helvete så att de utövar press på sin regering i
Beirut så att den sedan upplöser Hizbollah. Det var en precis imitation av den
amerikanska strategin i Kosovo och i Afghanistan. Denna strategi dödade
omkring ett tusen libaneser, förstörde hela bostadsområden, broar och vägar,
inte bara inom shiitiska områden. Ur militär synpunkt var det lätt att göra det,
men det politiska priset blev oerhört. I veckor dominerade bilder av död och
förintelse orsakad av Israel världens nyheter. Det är omöjligt att mäta den
skada som åsamkats Israels anseende hos världsopinionen, en skada som är
oåterkallelig och som kommer att ha långvariga följder. Allt detta intresserade
inte kommittén. Den bekymrade sig endast om den militära delen. Den politiska
delen ignorerade den, med undantag för anmärkningen att utrikesministern inte
var inbjuden till de viktiga rådslagen. Den moraliska sidan nämndes inte alls. Inte heller nämndes
ockupationen. Kommittén ignorerar ett faktum som ropar till himlen: att en armé
kan inte vara kapabel att genomföra ett modernt krig när den under 40 är har
varit anställd som kolonial polisstyrka i ockuperade territorier. En officer som
beter sig som en drucken kosack mot obeväpnade fredsaktivister eller
stenkastande barn, så som visades denna vecka i TV, kan inte leda ett kompani i
ett riktigt krig. Det är en av de allra viktigaste läxorna efter det andra
Libanonkriget: ockupationen har korrumperat den israeliska armén intill dess
innersta. Hur kan detta ignoreras? KOMMITTéN BEDÖMER
Olmert och Peretz som olämpliga på grund av deras brist på "erfarenhet", menande
militär erfarenhet. Detta kan leda till slutsatsen att den israeliska demokratin
inte kan förlita sig på civila ledare, att det behövs ledare som är generaler.
Det kan mycket väl vara det allra farligaste resultatet. Denna vecka såg jag på
Internet en välgjord presentation av "Reservisterna", en grupp förbittrade
reservister som kommit samman för att leda protesten mot de tre "dumskallarna".
Den visar bild efter bild många av krigets felsteg och når sin höjdpunkt med
uttalandet att det inkompetenta politiska ledarskapet inte tillät armén att
vinna. De unga producenterna
av denna presentation är säkerligen omedvetna om den obehagliga lukten som omger
denna idé, stanken av "Dolchstoss im Rücken" - dolkstöten i ryggen på armén. I
annat fall skulle de antagligen inte ha uttryckt sig på detta sätt vilket för
inte så länge sedan tjänade som samlande slagord för tysk fascism. Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)
översättarens länkar:
Summary of the Winograd Committee interim report:
http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1177591165908&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull
"Dolkstöt i ryggen":
http://www.britannica.com/eb/topic-168125/Dolchstoss-im-Rucken