23.9.06
Muhammeds svärd.
Sedan tiden då de romerska kejsarna kastade kristna till lejonen har relationerna mellan kejsarna och kyrkans ledare undergått många förändringar.
Konstantin den store, som blev kejsare år 306, för 1700 år sedan, uppmuntrade utövandet av kristendomen inom imperiet, vilket inkluderade Palestina. Århundraden senare splittrades kyrkan i en östlig och en västlig del. I väst krävde biskopen av Rom, som gett sig titeln påve, att kejsaren accepterade hans överhöghet.
Kampen mellan kejsarna och påvarna spelade en central roll i Europas historia och delade folken. Det var en händelserik tid. Några kejsare avsatte eller fördrev en påve, några påvar avsatte eller ex-kommunicerade en kejsare. En av kejsarna, Henrik IV, "gick till Canossa", stod i tre dagar barfota i snön vid porten till påvens slott, tills påven bevärdigade sig att annullera hans ex-kommunicering.
Men det fanns tider då kejsare och påvar levde i fred med varandra. Vi bevittnar en sådan period idag. Mellan den nuvarande påven Benedictus XVI och den nuvarande kejsaren George Bush II finns det en underbar harmoni. Talet av påven nyligen, som väckte världsomfattande storm, gick bra ihop med Bushs korståg mot "islamofascism", som en del i "Clash of Civilisations".
I sin föreläsning vid Regensburgs universitet beskriver den 265:e påven vad han ser som den stora skillnaden mellan kristendom och islam. Medan kristendomen är baserad på förnuft, förnekar islam det. Medan kristna ser logiken i Guds handlingar, förnekar muslimerna att det finns någon sådan logik i Allahs handlingar.
Som judisk ateist avser jag inte vidare att gå in i denna debatt. Det är bortom min ringa förmåga att förstå påvens logiska tänkande. Men jag kan inte bortse från en passage som angår även mig som israel och som lever nära fronten i detta "civilisationernas krig".
I avsikt att bevisa bristen på förnuft inom islam hävdar påven att profeten Muhammed befallde sina anhängare att sprida sin religion med svärdets hjälp. Enligt påven är det oförnuftigt eftersom tron föds ur själen, inte ur kroppen. Hur kan svärdet påverka själen?
För att stödja sin sak citerade påven, av alla människor en bysantinsk kejsare som naturligtvis tillhörde den konkurrerande Östromerska kyrkan. Vid slutet av 1300-talet berättade kejsare Manuel II Palaiologos om en diskussion han hade haft, det är tvivelaktigt om den verkligen inträffat, med en okänd bildad persisk muslim. I argumenteringens hetta utslungade kejsaren, enligt egen utsago följande ord till sin motpart: "Säg mig vad nytt Mohammed har kommit med och du kommer bara att finna sådant som är ont och omänskligt, som hans befallning att sprida med svärdet den tro han predikade."
Dessa ord reser tre frågor: Varför sa kejsaren dem? Är de sanna? Varför citerade den nuvarande påven dem?
När Manuel II skrev sina anteckningar var han överhuvud för ett döende imperium. Han kom till makten 1391 när endast några provinser återstod av det en gång så lysande imperiet och även dessa var under turkiskt hot.
Vid den tiden hade de ottomanska turkarna nått Donaus stränder. De hade erövrat Bulgarien och norra Grekland och hade två gånger slagit de arméer som Europa sänt för att rädda det Östromerska imperiet. 1453, några år efter Manuels död föll hans huvudstad Konstantinopel (nuv. Istanbul) för turkarna och satte punkt för det imperium som hade funnits i mer än tusen år.
Under sin regim reste Manuel till Europas huvudstäder för att söka erhålla stöd. Han lovade att återförena kyrkan. Det är inget tvivel om att han skrev sina religiösa skrifter i avsikt att sporra de kristna länderna mot turkarna och övertala dem att starta ett nytt korståg. Syftet var pragmatiskt, teologin tjänade politiken.
I denna mening tjänar citatet precis behoven för den nuvarande kejsaren, George Bush II. Även han vill förena den kristna världen mot den huvudsakligen muslimska "ondskans axel". Dessutom knackar turkarna åter på Europas portar, denna gång fredligt. Det är väl känt att påven stöder de krafter som vänder sig emot Turkiets inträde i EU.
Finns det någon sanning i Manuels argument?
Påven sticker själv in ett ord av försiktighet. Som en seriös och renommerad teolog har han inte råd att förvanska skrivna texter. Därför tillstår han att Koranen uttryckligen förbjuder spridandet av tron med våld. Han citerar den andra Suran, vers 256, som säger: "Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter".
Hur kan man ignorera ett sådant otvetydigt uttalande? Påven anför helt enkelt att detta budord angavs av profeten när han var i början av sin bana, ännu svag och maktlös, men att han senare befallde användandet av svärdet i trons tjänst. En sådan befallning finns inte i Koranen. Men sant är att Mohammed lät använda svärdet i sitt krig mot fientliga stammar i Arabien, kristna, judiska och andra, när han byggde upp sin stat. Men det var en politisk handling, inte en religiös. I grunden en strid för territorium, inte för att sprida tron.
Jesus sade: "Du lär känna dem utifrån deras handlingar." Islams behandling av andra religioner måste bedömas med ett enkelt prov. Hur betedde sig de muslimska härskarna i de mer än tusen år de hade makten att "sprida tron med svärdet"?
De gjorde inte det.
I många århundraden härskade muslimerna i Grekland. Blev grekerna muslimer? Försökte någon någonsin att islamisera dem? Tvärtom, kristna greker höll de högsta posterna i den ottomanska administrationen. Bulgarer, serber, rumäner, ungrare och andra europeiska nationer levde tidvis under ottomanskt styre och höll fast vid sin kristna tro. Ingen tvingade dem att bli muslimer och alla förblev trogna sin kristna tro.
Sant är att albanerna övergick till islam liksom bosnierna. Men ingen påstår att de gjorde detta av tvång. De antog islam i avsikt att bli favoriter hos regeringen och åtnjuta dess frukter.
År 1099 erövrade korsfararna Jerusalem och massakrerade urskillningslöst dess muslimska och judiska befolkning i den milde Jesus namn. Vid den tiden, 400 år efter muslimernas ockupation av Palestina, var de kristna fortfarande i majoritet i landet. Under denna långa tid gjordes inga ansträngningar att påtvinga dem islam. Först efter att korsfararna drivits ut från landet övergick man till arabiska språket och till den muslimska tron. De var förfäderna till de flesta av dagens palestinier.
Det finns inga som helst bevis på att judar tvingats på islam. Så som är väl känt, under muslimskt styre åtnjöt Spaniens judar en blomstring som de inte kunnat göra någon annanstans fram till nästan vår tid. Poeter som Yehuda Halevy skrev på arabiska, liksom den store Maimonides. I det muslimska Spanien var judar ministrar, poeter, vetenskapsmän. I muslimska Toledo arbetade kristna, judiska och muslimska lärda tillsammans och översatte det gamla Greklands filosofiska och vetenskapliga texter. Det var, sannerligen, den Gyllene Tiden. Hur skulle detta ha varit möjligt om Profeten påbjudit att "sprida tron med svärdet"?
Vad som hände efter denna tid är än mer talande. När katolikerna återerövrade Spanien från muslimerna inledde de en regim av religiös terror. Judar och muslimer fick välja att antingen omvända sig till kristendom eller bli dödade eller att ge sig av. Och vart flydde de hundratusentals judar som vägrade att överge sin tro? Nästan alla mottogs med öppna armar av muslimska länder. De sefardiska(spanska) judarna bosatte sig i hela den muslimska världen från Marocko i väst till Irak i öst, från Bulgarien(då en del av det Ottomanska imperiet) i norr till Sudan i söder. Ingenstans blev de förföljda. De visste ingenting om Inkvisitionens tortyr, brännandet av kättare på bål, pogromerna, de fruktansvärda massutdrivningarna som skedde i nästan alla kristna länder fram till Holocaust.
Varför? Därför att Islam uttryckligen förbjöd all förföljelse av "bokens folk". I det islamska samhället var en särskild plats reserverad för judar och kristna. De åtnjöt inte fullständiga lika rättigheter, men nästan. De var tvungna att betala en särskild skatt, men var undantagna från militärtjänst, en kompromiss som många judar tyckte var bra. Det har sagts att muslimska härskare misshagades vid varje försök att även med mild övertalning omvända judar till Islam, eftersom det innebar en förlust av skatter.
Varje ärlig jude som känner sitt folks historia kan inte annat än känna en djup tacksamhet mot islam som har skyddat judarna i femtio generationer, medan den kristna världen förföljde judarna och många gånger försökte att "med svärdet" få dem att överge sin tro.
Berättelsen om "sprida tron med svärdet" är en ond legend, en av myterna som uppstod i Europa under de stora krigen mot muslimerna. Reconquistan(återerövringen) av Spanien av de kristna, Korstågen och utdrivningen av turkarna som nästan erövrade Wien. Jag misstänker att också den tyske påven verkligen tror på dessa sagor. Det betyder att ledaren för den katolska världen, som är en studerad kristen teolog, inte ansträngt sig att studera andra religioners historia.
Varför yttrade han dessa ord offentligt? Och varför nu?
Man kan inte undvika att se dem med bakgrund av Bushs nya Korståg och dennes evangeliska supportrar, med slagorden "islamofascism" och "det globala kriget mot terrorismen", där "terrorism" har blivit synonymt med muslimer. För Bush och hans hantlangare är detta ett cyniskt försök att rättfärdiga dominansen över världens oljeresurser. Inte för första gången i historien har en religiös mantel höljts över den nakna ekonomins intressen. Inte för första gången har en rövares expedition blivit ett Korståg.
Påvens tal smälter in i denna ansträngning. Vem kan förutsäga konsekvenserna?
Uri Avnery
(Övers.fr.eng. Sven Börtz)