26.8.06
Amerikas Rottweiler.
I sitt senaste tal, som gjorde så många människor rasande, uttalade Syriens president Bashar al-Assad en mening som förtjänar uppmärksamhet. “Varje ny arabisk generation hatar Israel mer än den föregående gjorde.”
Av allt som sagts om det andra Libanonkriget är kanske dessa ord de viktigaste.
Den huvudsakliga produkten av detta krig är hat. Bilderna av död och förödelse i Libanon kom in i varje arabiskt hem och i varje muslimskt hem, från Indonesien till Marocko, från Jemen till de muslimska gettona i London och Berlin. Inte i en timma, inte under en dag, men under 33 dagar i följd. De krossade kropparna av småbarn, kvinnorna som grät vid ruinerna av sina hem, israeliska barn som skrev “Hälsningar” på granaterna som skulle avfyras mot libanesiska byar, Ehud Olmert som yrade om “den mest moraliska armén i världen” medan TV-skärmen visade döda kroppar lavade på varandra.
Israelerna ignorerade dessa syner, och de visades sällan på vår TV. Vi kunde förstås se dem på Aljazeera och på någon västerländsk kanal, men israelerna var alltför upptagna med förödelsen som drabbade våra städer i norr. Känslor av sorg och empati för icke-judar har sedan länge trubbats av.
Men det vore ett stort misstag att ignorera detta resultat av kriget. Det är betydligt viktigare än att några tusen europeiska trupper placeras ut längs vår gräns, med vänligt medgivande av Hizbollah. Det kan ännu när namnen Olmert och Halutz har glömts och när Nasrallah har glömt namnet Amir Peretz, ställa till med problem.
För att betydelsen av Assads ord skall tydligt framstå, måste de ses i ett historiskt sammanhang.
Hela det zionistiska projektet har jämförts med att transplantera ett organ i en människokropp. Det naturliga immunförsvaret vägrar ta emot det främmande organet, kroppen mobiliserar all sin kraft för att stöta bort implantatet. Läkarna sätter in stora doser medicin för att överbrygga bortstötningen. Detta kan pågå under lång tid, ibland till dess att slutligen kroppen och med den implantatet dör.
Naturligtvis är detta en analogi och skall som sådan skall användas med försiktighet.
Den zionistiska rörelsen har planterat en främmande kropp i detta land som är en del av den arabisk-muslimska sfären. Invånarna i landet och i hela den arabiska regionen motsatte sig den zionistiska enheten. Med tiden har den judiska bosättningen slagit rot och blivit en ny nation rotad i landet. Denna kamp har pågått i 125 år och blivit våldsammare för varje ny generation. Det senaste kriget var ännu en episod.
Vad har historiskt sett varit vårt mål med denna konfrontation?
En dåre skulle säga, att kämpa emot bortstötningen med en alltmer ökad dos av mediciner tillhandahållna av USA och världens judenhet(World Jewry). De största dårarna skulle tillägga, det finns ingen lösning. Denna situation kommer att bestå för alltid. Det finns ingenting att göra åt det mer än att försvara oss i krig efter krig efter krig. Och nästa krig knackar redan på dörren.
En vis man skulle säga att vårt mål är att få kroppen att acceptera transplantatet som ett av sina egna organ så att immunsystemet inte längre behandlar oss som en fiende som till varje pris måste avlägsnas. Om detta är målet måste det vara kärnan i våra ansträngningar. Varje vår handling måste bedömas utifrån det enkla kriteriet ifall den tjänar detta mål eller hindrar det.
Utifrån detta kriterium var det andra Libanonkriget en katastrof.
För 59 år sedan, två månader före vårt krig för självständighet bröt ut, publicerade jag ett häfte med titeln “Krig eller fred i den semitiska regionen.” Dessa var de inledande meningarna.
“När våra zionistiska fäder beslöt att etablera en “trygg hamn” i Palestina hade de att välja mellan två vägar.”
“De kunde framträda i Mellersta Östern som en europeisk erövrare som ser sig själv som ett brohuvud för den “vita” rasen och herre över “infödingarna”, liksom de spanska erövrarna och de anglosaxiska kolonialisterna i Amerika. Så som korsfararna gjorde i Palestina.
“Den andra vägen var att se sig själva som en asiatisk nation som återvände till sitt hem, en nation som ser sig själv som en arvtagare till de semitiska folken och som är beredd att sluta sig samman med den semitiska regionen i dess krig för frigörelse från den europeiska exploateringen.”
Som vi väl känner till valde staten Israel, som bildades några månader senare, den första vägen. Man gav sin hjälp till det koloniala Frankrike, försökte hjälpa Storbritannien att återfå Suez kanalen, och har sedan 1967 blivit USA:s lillasyster.
Detta var inte oundvikligt. Tvärtom, under åren har det funnits ett växande antal tecken på att det arabisk-muslimska immunsystemet har börjat inordna transplantatet, så som en människokropp accepterar organet från en nära släkting, och är redo att acceptera oss. Ett sådant tecken var besöket av Anwar Sadat i Jerusalem. Ett var fredsöverenskommelsen med Kung Hussein, en ättling till Profeten. Och det mest betydelsefulla, det historiska beslutet av Yasser Arafat, ledaren för det palestinska folket, att sluta fred med Israel.
Men efter varje stort steg framåt har det kommit ett israeliskt steg bakåt. Det är som om transplantatet stöter bort kroppens godtagande av det. Som om det blivit så van vid att bli bortstött att det gör allt det kan för att förmå kroppen att motsätta sig det ännu mer.
Det är mot denna bakgrund man skall väga orden som sades av Assad Jr, en medlem av en ny arabisk generation, vid slutet av det senaste kriget.
Efter att varenda ett av krigsmålen som ställts upp av vår regering har gått upp i rök, det ena efter det andra, har ett annat skäl plockats fram. Detta krig var en del av “civilisationernas kamp”, den stora kampen för den västerländska världen och dess höga värden, mot den islamska världens barbariska mörker.
Detta erinrar förstås om orden skrivna för 110 år sedan av fadern till den moderna zionismen, Theodor Herzl, i det grundläggande dokumentet för den zionistiska rörelsen. “I Palestina… skall vi upprätta för Europa en del av muren mot Asien och tjäna som en civilisationens förtrupp mot barbariet.” Utan att var medveten om det upprepade Olmert så gott som denna formel i sitt rättfärdigande av sitt krig, för att tillfredställa president Bush.
Det inträffar tid efter annan i USA, att någon hittar på en tom men lättsmält fras som sedan dominerar den allmänna debatten en tid. Det tycks som desto dummare frasen är desto större möjlighet har den för att bli det ledande ljuset för medier och för den akademiska världen, tills en annan slogan uppenbarar sig och efterträder den föregående. Det senaste exemplet är “Civilisationernas kamp”, myntat av Samuel P. Huntington 1993 och som tog över efter “Slutet på historien”.
Vad kamp mellan idéer finns det mellan det muslimska Indonesien och det kristna Chile? Vilken är den eviga kampen mellan Polen och Marocko? Vad är det som förenar Malaysia och Kosova, två muslimska länder? Eller två kristna nationer som Sverige och Etiopien?
På vilket sätt är de västerländska idéerna mer storslagna än de österländska? Judarna som flydde domstolarnas flammor under den kristna Inkvisitationen i Spanien mottogs med öppna armar av det muslimska Ottomanska imperiet. Den mest kultiverade av europeiska nationer valde i demokratiskt val Adolf Hitler som sin ledare och utförde Holocaust, utan att Påven höjde sin röst i protest.
På vilket sätt är USA:s andliga värden överlägsna Indiens och Kinas, österns uppåtgående stjärnor? Huntington själv var tvingad att erkänna. “Väst vann världen inte genom sina idéers eller sin religions överlägsenhet, men snarare genom sin överlägsenhet i att tillämpa organiserat våld. Västerlänningar glömmer ofta detta faktum, icke-västerlänningar gör det aldrig.” I väst fick kvinnor inte rösträtt förrän på 1900-talet, och slaveri blev förbjudet först under sista hälften av 1800-talet. I västs ledande nation reser idag fundamentalismen sitt huvud.
För allt i världen, vad har vi för intresse av att frivilligt vara en politisk och militär förtrupp för Väst i denna inbillade sammanstötning?
Sanningen är naturligtvis att hela denna historia med civilisationernas kamp är ingenting annat än ett ideologiskt täcke över någonting som inte har något samband med idéer och värden, nämligen USA:s beslutsamhet att härska över världens resurser och då särskilt oljan.
Det andra Libanonkriget ses av många som ett “krig via ombud”. Det vill säga att Hizbollah är Irans Dobberman och Israel är Amerikas Rottweiler. Hizbollah får pengar, raketer och understöd av den Islamska Republiken, vi får pengar, klusterbomber och understöd av United States of America.
Detta är säkerligen överdrivet. Hizbollah är en autentisk libanesisk rörelse, djupt rotad i det shiitiska samhället. Den israeliska regeringen har sina egna intressen (de ockuperade territorierna) som inte beror på USA. Men det är inget tvivel om att det finns mycket sanning i argumentet att detta också var ett krig av ställföreträdare.
USA strider mot Iran eftersom Iran har en nyckelroll i en region där världens mest betydande oljereserver är belägna. Inte bara Iran själv sitter på enorma oljeförekomster, men genom sin revolutionära islamska ideologi hotar den USA:s kontroll över närliggande oljeländer. De minskande oljeresurserna blir mer och mer en väsentlig del i världens ekonomi.
USA skulle grymt attackera Iran även om det vore befolkat av pygméer hängivna Dalai Lamas religion. Det finns en chockerande likhet mellan George W. Bush och Mahmoud Ahmadinejad, den ene har personlig konversation med Jesus, den andre har en linje till Allah. Men spelet gäller herravälde.
Vad intresse har vi av att bli indragna i denna strid? Vad intresse har vi av att betraktas som tjänare åt den största fienden till den muslimska världen i allmänhet och den arabiska i synnerhet?
Vi vill leva här i 100 år, i 500 år. Vårt mest grundläggande nationella intresse kräver att vi sträcker ut våra händer till de arabiska nationer som accepterar oss och agerar tillsammans med dem för en anpassning till regionen. Det var sant för 59 år sedan och det kommer att vara sant för 59 år framåt.
Små politiker som Olmert, Peretz och Halutz är oförmögna att tänka i dessa banor. De kan knappt se så långt som sina näsor. Men var är de intellektuella, som borde vara mer framsynta?
Bashar al-Assad är kanske inte en av världens stora tänkare, men hans yttrande borde ge oss en paus för eftertanke.
Uri Avnery
(Övers.fr.eng.Sven Börtz)