25.11.06
En kväll i Jounieh.
UNDER DET första Libanonkriget besökte jag Jounieh, en stad ca 20 km norr om Beirut. Vid den tiden tjänade den som hamn för de kristna styrkorna. Det var en spännande kväll.
Trots att kriget rasade i det närbelägna Beirut var Jounieh fullt av liv. Den kristna eliten fördrev dagarna på den soliga strandpromenaden, kvinnorna i bikini, männen drack whisky. Jag var där med min redaktion, en korrespondent och en fotograf. Vi var de enda israelerna i stan och alla bjöd in oss till sina yachters och ett rikt par insisterade på att vi skulle komma till deras hem som gäster vid en familjehögtid.
Det var verkligen något speciellt. Familjemedlemmarna hörde till gräddan av eliten, rika köpmän, en välkänd konstnär och flera universitetsprofessorer. Drinkarna flödade som vatten och konversationen skedde på flera språk.
Kring midnatt var alla mer eller mindre berusade. Männen drog in mig i ett "politisk" samtal. De visste jag var israel men hade ingen aning om mina politiska åsikter.
"Varför går ni inte in i västra Beirut?" frågade en bastant gentleman. Västra Beirut hölls av Arafats PLO styrkor vilka försvarade hundratusentals sunni invånare.
"Varför?" frågade jag.
"Vad menar du? Döda dom! Döda allesammans!"
"Alla?" Kvinnor och barn också?"
"Naturligtvis! Alla"
För ett ögonblick trodde jag att han skojade, men att döma av ansiktsuttrycken hos männen runtomkring skämtade han inte och de höll med honom.
I det ögonblicket fattade jag att detta vackra land med sin rika historia och välsignad med allt livet kan erbjuda är sjukt, mycket sjukt.
Nästa dag åkte jag verkligen in i västra Beirut, men av ett helt annat skäl. Jag gick över frontlinjen för att träffa Yasser Arafat.
(Vid slutet av festen i Jounieh fick jag en avskedspresent av vår värd, ett stort stycke hasch. På morgonen på väg tillbaka till Israel, efter att Arafat hade låtit tillkännage att vi hade haft ett möte, hörde jag på radion att fyra ministrar krävde att jag skulle ställas inför rätta för förräderi. Jag kom att tänka på haschet och slängde det ut ur bilen.)
JAG PÅMINNS om det samtalet i Jounieh varje gång någonting händer i Libanon, som nu härom veckan.
Mycket nonsens har skrivits och talats om det landet, som vore det ett land likt andra länder. George W. Bush talar om "Libanesisk demokrati" som om det funnes någon sådan, andra talar om "parlamentarisk majoritet" och "minoritetsfraktioner", om behovet av "nationell enighet" för att upprätthålla "nationellt oberoende", som om de talade om Holland eller Finland. Allt detta har inget samband med den libanesiska verkligheten.
Geografiskt är Libanon ett sönderdelat land och däri ligger en del av hemligheten med dess skönhet. Snötäckta berg, gröna dalar, pittoreska byar, vackra stränder. Men Libanon är också socialt sönderdelat. De två faktorerna är sammankopplade. Under historiens gång har förföljda minoriteter från hela regionen sökt sin tillflykt bland bergen, där de kunde försvara sig.
Resultatet har blivit ett stort antal små samhällen(communities) redo att ta till vapen vid varje ögonblick. Som bäst är Libanon en lös sammanslutning av ömsesidigt misstänksamma samhällen, som värst ett slagfält av stridande grupper som hatar varandra. Libanons historia är full av inbördeskrig och fruktansvärda massakrer. Många gånger har det ena eller det andra samhället kallat på hjälp mot sina grannar hos utländska fiender.
Mellan samhällena finns inga permanenta allianser. En dag kan samhällena A och B sluta sig samman för att bekämpa samhälle C. Nästa dag B och C mot A. Dessutom händer det att ett mindre samhälle underställt ett större, bildar en allians med en fiende till det egna överordnade samhället.
Allt som allt en fascinerande mosaik, men också en mycket farlig sådan, och än mer så då varje samhälle håller sin egen privata armé utrustad med de bästa av vapen. Den officiella libanesiska armén, sammansatt av soldater från alla samhällena, är oförmögen att genomföra något meningsfullt uppdrag.
Vad är ett libanesiskt "samhälle"? Det handlar mycket om religion, men inte bara religion, samhället är också en etnisk stam med en del nationella attribut. En jude kan lätt förstå detta eftersom judarna också är ett sådant samhälle, om än spritt över världen. Men för en europé eller amerikan är det svårt att förstå denna struktur. Det är lättare att tänka på en "libanesisk nation", en nation som existerar endast som inbillning eller som en framtida vision.
Lojaliteten till samhället går före varje annan lojalitet, och före varje lojalitet till Libanon. När ett samhälle eller ett under-samhälle är hotat reser sig medlemmarna som en man för att krossa dem som hotar dem.
DE HUVUDSAKLIGA samhällena är de kristna, sunnimuslimerna, shiitmuslimerna och druzerna (vilka vad religionen beträffar är ett slags extrema shiiter.) Det kristna samhället är uppdelat i flera undergrupperingar av vilka den mest betydande är maroniterna (namn efter en eremit från 400-talet.) Sunniterna kom till Libanon med de ottomanska härskarna för att stärka sin makt och då huvudsakligen i de stora hamnstäderna. Druzerna tog sin tillflykt i bergen. Shiiterna, vars betydelse har ökat under de senaste decennierna, var under många sekel en fattig och nertryckt grupp, en dörrmatta för alla de andra.
Liksom i nästan alla arabiska samhällen spelar Hamula, den utvidgade familjen, en vital roll. Lojaliteten mot Hamula kommer även före lojaliteten mot samhället, enligt ett gammal arabiskt talesätt: "Med min kusin mot främlingen, med min bror mot min kusin." Nästan alla libanesiska ledare är huvudmän för stora familjer.
NÅGRA EXEMPEL kan ge en uppfattning om det libanesiska virrvarret. Under inbördeskriget som bröt ut 1975 begärde Pierre Gemayel, ledare för en maronitfamilj, hjälp av Syrien för att hjälpa honom mot sina sunnigrannar som var i färd med att attackera hans territorium. Hans barnbarn med samma namn och som mördades nyligen, var medlem av en koalition vars syfte är att hindra syriskt inflytande i Libanon. Sunniterna, som kämpade mot syrierna och de kristna, är nu allierade med de kristna mot Syrien.
Familjen Gemayel var Ariel Sharons främsta allierade när han invaderade Libanon 1982. Det gemensamma målet var att köra ut palestinierna (huvudsakligen sunniter). Med det målet utförde Gemayels folk den fasansfulla massakern i Sabra och Shatila efter att Bashir Gemayel mördats, farbroder till den Gemayel som nyligen mördades. Massakern övervakades av Elie Hobeika från taket på högkvarteret för den israeliske generalen Amos Yarons. Hobeika blev sedan minister under syriskt beskydd. En annan person som var ansvarig för slakten var Samir Geagea, den ende som ställdes inför rätta i en libanesisk domstol. Han dömdes till livstids fängelse och blev senare benådad. Han var en av talarna vid Pierre Gemayels begravning nyligen.
1982 välkomnade shiiterna den invaderande israeliska armén med blommor, ris och godis. Några månader senare startade de mot den ett gerillakrig som varade i 18 år, under vilket Hizbullah blev en stark kraft i Libanon.
En av de ledande maroniterna i kampen mot syrierna var general Michel Aoun, som blev vald till president av maroniterna och senare avsatt, nu är han allierad med Hizbullah, Syriens främsta supporter.
Detta påminner om Italien under renässansen eller Tyskland under 30-åriga kriget. Men i Libanon är det verkligheten nu och under överskådlig framtid.
Att i en sådan verklighet använda ordet "demokrati" är naturligtvis ett skämt. Enligt överenskommelse är landets regering delad mellan samhällena. Presidenten är alltid maronit, premiärministern sunnit och parlamentets talman shiit. Detsamma gäller för alla poster i landet och på alla nivåer, en medlem av en kommunitet kan inte göra anspråk på en post som passar hans talanger om den "tillhör" en annan kommunitet. Nästan alla medborgare röstar efter familjetillhörighet. Till exempel har en druzväljare ingen chans att fälla Walid Jumblat (mördad av syrierna), vars familj har styrt druzsamhället i minst 500 år. Han delar ut alla poster som tillhör hans kommunitet.
Det libanesiska parlamentet är en senat av kommunitetschefer som mellan sig delar på tillgångarna. Den "demokratiska koalitionen" som sattes till makten av amerikanarna efter mordet på den sunnitiske premiärministern Rafik Hariri, är en tillfällig allians av maronit-, sunni- och druzledare. "Oppositionen", som åtnjuter syriskt beskydd är sammansatt av shiiterna och en maronitfraktion. Hjulet kan svänga ögonblickligen om en ny allians formeras.
Hizbollah, som för Israel är en förlängning av Iran och Syrien, är främst en shiitisk rörelse som strävar att för sitt samhälle få en större del av den libanesiska kakan, som det i enlighet med sin storlek är berättigat till. Hassan Nasrallah, som även han tillhör till en viktig familj, har sina ögon på regeringen i Beirut snarare än på moskéerna i Jerusalem.
VAD SÄGER detta om den nuvarande situationen?
I decennier har Israel rört om i den libanesiska grytan. Tidigare stödde man familjen Gemayel men blev bittert besvikna. Familjens "falangister" (namnet hämtades från det fascistiska Spanien som beundrades av farfar Pierre), avslöjades under 1982 års krig som ett gäng ligister utan militärt värde. Men den israeliska inblandningen i Libanon fortsätter den dag som idag är. Målet är att eliminera Hizbollah, få bort syrierna och hota det närbelägna Damascus. Alla dessa ansträngningar är utsiktslösa.
Lite historia. På 30-talet när maroniterna var den ledande kraften i Libanon uttryckte den maronitiske patriarken öppet sympati för det zionistiska projektet. Vid den tiden studerade många unga människor från Tel-Aviv vid det amerikanska universitetet i Beirut, och rika judar från Palestina tillbringade sina helger på libanesiska semesterorter. En gång, innan staten Israels grundande, korsade jag av misstag den libanesiska gränsen och en libanesisk gendarm visade mig vänligt vägen tillbaka.
Under Israels första år var den libanesiska gränsen vår enda fredliga gräns. På den tiden sa man: "Libanon kommer att bli den andra arabiska staten som sluter fred med Israel. Libanon vågar inte vara den första". Först 1970, när kung Hussein drev PLO ut från Jordanien och in i Libanon, med aktiv hjälp av Israel, hettade det till vid denna gräns. Nu känner sig också Fuad Siniora, premiärministern utnämnd av amerikanarna, tvingad att deklarera att "Libanon kommer att bli den sista staten som sluter fred med israel!"
Alla ansträngningar att hindra syriskt inflytande i Libanon är dömt att misslyckas. För att förstå det räcker det att titta på kartan. Historisk är Libanon en del av landet Syrien ("Sham" på arabiska). Syrierna har aldrig underkastat sig det faktum att den franska kolonialregimen styckade av Libanon från sitt land.
Slutsatser: Låt oss inte fastna i den libanesiska röran igen. Erfarenheten har visat att det varje gång slutar med oss som förlorare. För att få fred vid vår norra gräns måste alla potentiella fiender involveras och då först av alla Syrien.
Det betyder att vi måste ge tillbaka Golanhöjderna.
Bushadministrationen förbjuder vår regering att tala med syrierna. De vill själva tala med dem när den tiden kommer. Det är möjligt att de vill sälja Golan i utbyte mot syrisk hjälp med Iraq. Om så är, borde vi inte skynda oss att "sälja" Golan (som i vilket fall tillhör Syrien) för ett för oss bättre pris?
På sista tiden har det hörts röster, även inom armén, som antyder denna möjlighet. Det skall sägas högt och tydligt. För några tusen bosättare och politiker som inte vågar konfrontera dem, är det troligt att vi kommer att dras in i fler onödiga krig och att Israels befolkning äventyras.
Detta är den tredje slutsatsen: Det finns bara ett sätt att vinna ett krig i Libanon, det är att undvika det.
Uri Avnery
(Övers. fr.eng. Sven Börtz)