The article in english.

Uri Avnery

22.12.07

Hjälp! Ett eldupphör!

GLÖM QASSAMRAKETERNA. Glöm granaterna. Det är ingenting jämfört med vad Hamas har slungat mot oss denna vecka.

Ledaren för Hamas regering på Gazaremsan, Ismail Haniyeh, har vänt sig till en israelisk tidning och föreslagit ett eldupphör. Inga fler Qassams, inga fler granater, inga självmordsbombningar, inga inbrytningar av israelisk militär på Gazaremsan, inga "målbestämda avrättningar" av ledare. Ett fullständigt eldupphör, inte bara på Gazaremsan men också på Västbanken.

De militära ledarna exploderade av ilska. Vem tror han att han är, den där fan? Att han kan hindra oss med sådana smutsiga knep?

DETTA ÄR ANDRA gången inom några dagar som ett försök har gjorts för att gäcka våra krigsplaner.

För två veckor sedan meddelade det amerikanska underrättelseväsendet i en auktoritativ rapport att Iran hade upphört med sina försök att tillverka kärnvapen för så tidigt som för fyra år sedan.

Istället för att dra en suck av lättnad reagerade israeliska ämbetsmän med oförställd ilska. Sedan dess har alla kommentatorer i Israel, liksom vårt enorma nätverk av betalda pennor runt om i världen, försökt att underminera detta dokument. Det är lögnaktigt, utan grund, motiverat av en dold och illvillig agenda.

Men mirakulöst överlevde rapporten helskinnad. Den har inte ens blivit rispad.  

Rapporten har, så tycks det, svept av från bordet varje möjlighet av en amerikansk och/eller israelisk militär attack mot Iran. Nu kommer Haniyehs fredsinitiativ och riskerar vårt militäretablissemangs strategi för Gazaremsan.

Återigen sätter armékören igång. Generaler i uniform och utan uniform, militärkorrespondenter, politiska korrespondenter, kommentatorer av alla slag och kön, politiker från vänster till höger - alla attackerar Haniyehs erbjudande.

Budskapet är: det kan inte under några omständigheter accepteras! Det skall inte ens övervägas! Tvärtom: erbjudandet visar att Hamas håller på att bryta ihop och därför måste kriget mot Hamas intensifieras, blockaden av Gaza måste skärpas ytterligare, fler ledare måste dödas - ja, varför inte döda Haniyeh? Vad väntar vi på?

En paradox inbyggd i konflikten sedan dess början är här i arbete: om palestinierna är starka är det farligt att sluta fred med dem. Om de är svaga finns det ingen anledning att sluta fred med dem. I vilket fall måste de knäckas.

"Det finns ingenting att tala om!" Förklarade genast Ehud Olmert. Så allting är som det skall, blodsutgjutelsen kan fortsätta.

OCH DEN fortsätter verkligen. På Gazaremsan och runt den pågår ett grymt litet krig. Som vanligt hävdar båda sidorna att de bara reagerar på grymheter begångna av den andra sidan.

Den israeliska sidan hävdar att den bara svarar på Qassamraketerna och granaterna. Vilken suverän stat skulle tolerera att bli bombarderad av dödliga missiler från andra sidan gränsen?

Sant är att tusentals missiler har dödat ett litet antal människor. Mer än hundra gånger fler dödas och skadas på vägarna. Men Qassamraketerna sår terror, invånarna i Sderot och däromkring kräver hämnd och förstärkning av sina hus, vilket kan komma att kosta mycket pengar.

Om Qassamraketerna verkligen bekymrade våra politiska och militära ledare skulle de ha glatt sig över erbjudandet om eldupphör. Men våra ledare bryr sig egentligen inte om vad som händer med befolkningen i Sderot, geografiskt och politiskt perifert, långt från landets centrum. Det har ingen politisk eller ekonomisk tyngd. I ledarnas ögon är deras lidande på det hela taget uthärdligt. Det har också en viktig positiv sida då det utgör en idealisk förevändning för arméns operationer.

ISRAELS STRATEGISKA mål i Gaza är inte att få slut på Qassamraketerna. Det skulle ha varit detsamma även om inte en enda Qassamraket träffade Israel.

Det verkliga målet är att knäcka palestinierna, vilket betyder att knäcka Hamas.

Metoden är enkel och primitiv: att skärpa blockade på land, till sjöss och i luften, tills situationen på Gazaremsan blir absolut outhärdlig.

Det fullständiga upphörandet av mat- och varuleveranser med undantag av det minsta möjliga för att hindra svält, har sänkt levnadsnivån till en omänsklig nivå. Det finns ingen import eller export, det ekonomiska livet har avstannat, levnadskostnaderna har stigit skyhögt. Tillförseln av bränsle har redan skurits ner med hälften och är planerad att ytterligare sjunka. Vattentillgången kan avbrytas när helst man så vill.

Den militära aktiviteten ökar gradvis. Den israeliska armén utför dagligen inbrytningar med stridsvagnar och schaktmaskiner för att knapra av i kanterna av de bebodda områdena och på så sätt tvinga det palestinska motståndet till öppen konfrontation. Varje dag dödas fem till tio palestinska motståndsmän, tillsammans med några civila. Varje dag blir invånare bortförda för att pressa information ur dem. Den deklarerade avsikten är reducera motståndet genom att plåga och trötta ut, och kanske också att förbereda för ett återerövrande av Gazaremsan - även om armécheferna till nästan varje pris vill undvika det.  

En efter en blir de palestinska ledarna och befälhavarna dödade från luften. Varje punkt på Gazaremsan är exponerad för israeliska stridsflygplan, stridshelikoptrar och spaningsplan. Senaste teknologi gör det möjligt att spåra "dödens barn", de som är märkta att dödas. Ett stort nät av informatörer och agenter, en del av dem under tvång, har byggts upp under lång tid.

Armécheferna hoppas genom att dra åt alla dessa skruvar kunna driva befolkningen att resa sig mot Hamas och de andra stridande organisationerna. All palestinsk opposition mot ockupationen kommer att upphöra. Hela det palestinska folket kommer att kapitulera, höja sina armar och underkasta sig ockupationens barmhärtighet, vilken kommer att kunna göra som den önskar - beslagta land, utvidga bosättningarna, bygga murar och vägspärrar, dela upp Västbanken i en rad delvis självständiga enklaver.

I denna israeliska plan är jobbet som reserverats för den Palestinska myndigheten att agera som underleverantör för israeliska underrättelsetjänsten, i utbyte mot en ström av pengar som skall säkra dess kontroll av enklaverna.

Vid slutet av denna fas av den israelisk-palestinska konflikten förmodas det palestinska folket att hjälplöst skäras i bitar inför den israeliska expansionen. Den historiska sammandrabbningen mellan den kraft som inte går att stoppa (det sionistiska projektet) och det orubbliga objektet (den palestinska befolkningen) kommer att sluta med krossandet av det palestinska motståndet.

I AVSIKT ATT lyckas med detta måste ett sofistikerat diplomatiskt spel bedrivas. Under inga omständigheter får stödet av det internationella samhället förloras. Tvärtom, hela världen, ledd av USA och EU, måste stödja Israel och dess aktioner och se på dem som en befogad kamp mot palestinsk terrorism som i sig är en del av den "internationella terrorismen".

Konferensen i Annapolis och efteråt mötet i Paris, var viktiga steg i denna riktning. Nästan hela världen, inklusive arabvärlden, har rättat in sig i den israeliska planen - kanske oskyldigt, kanske cyniskt.

Händelser efter Annapolis har utvecklats som förväntat. Inga förhandlingar har inletts, båda sidor endast leker med bilder. Första dagen efter Annapolis annonserade Israels regering enorma byggprojekt bortom Gröna linjen. När Condoleezza mumlade några ord av opposition sades det att planerna hade bordlagts. Faktum är att de fortsätter i full fart.

Hur lurar Olmert och hans kollegor hela världen? Benjamin Disraeli sa en gång om en speciell brittisk politiker: "Den högt ärade gentlemannen överraskade sina motståndare med att bada i havet och tog sig för att ta deras kläder."  Vi, pionjärerna för Tvåstatslösningen, kan säga detta om vår regering. Den har stulit vår flagga och svept sig in i den för att dölja sina avsikter.

Långt om länge finns det nu en konsensus i världen att fred i vår region måste baseras på samexistens mellan staten Israel och staten Palestina. Vår regering har fallit in i detta och utnyttjar detta samtycke med ett helt och hållet annat mål: Israeliskt styre i hela landet och den palestinska befolkningen uppdelad på en rad av Bantustans. Detta är faktiskt en Enstatslösning (stor-Israel) förklädd till Tvåstatslösningen

KAN DENNA plan lyckas?

Slaget om Gaza är i full gång. Trots Israels armés enorma militära överlägsenhet är det inte ensidigt, även Israels befälhavare visar på att Hamas styrkor blir starkare. De övar hårt, deras vapen har blivit effektivare och de visar stort mod och beslutsamhet. Det tycks som om det ständiga dödandet av deras befälhavare och krigare inte inverkar på deras moral. Det är en av anledningarna till varför Israels armé drar sig för att återerövra Gazaremsan.

På Gazaremsan har de båda främsta organisationerna stort allmänt stöd - demonstrationen organiserad av Fatah till minne av Yasser Arafat och motdemonstrationen av Hamas samlade båda hundratusentals deltagare. Men det verkar som en majoritet av palestinierna vill ha nationell enighet för att tillsammans kämpa mot ockupationen. De vill inte ha religiöst tvång, men inte heller kan de acceptera ledare som samarbetar med ockupationsmakten.

Regeringen kan ta grovt miste i att räkna med Fatahs lydnad. Konkurrerande med Hamas kan Fatah överraska oss med att än en gång bli en stridande organisation. Det är inte säkert att strömmen av pengar till Myndigheten kan förhindra det. Ze'ev Jabotinsky var klokare än Tony Blair när han för 85 år sedan sa att man kan inte köpa ett helt folk.

Om Israels armé invaderar Gaza för att återerövra det kommer befolkningen att stå bakom sina motståndsmän. Ingen vet hur den kommer att reagera om den ekonomiska misären blir värre. Resultaten kan bli oförutsedda. Erfarenheter från andra befrielserörelser visar att misär kan knäcka en befolkning, men det kan också stärka den.

Detta är, enkelt uttryckt, ett existentiellt prov för det palestinska folket - kanske det svåraste sedan 1948. Det är också ett test för Ehud Olmerts, Ehud Baraks, Tzipi Livnis och arméchefernas sluga politik.

Så är det inte troligt att ett eldupphör kommer till stånd. Först avslog Olmert det omedelbart. Sedan förnekades detta. Sedan förnekades förnekandet.

Invånarna i Sderot skulle förmodligen ha glatts och accepterat ett eldupphör. Men vem bryr sig om att fråga dem.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)