Blod på våra händer.

I DETTA ögonblick är förhandlingar om en fånge i full gång.

"Förhandlingar" kan man knappast kalla det, "köpslå" passar bättre. Det kan också ges en fulare benämning, "driva handel med människor".

Den planerade handeln rör levande människor. De behandlas som vore de varor om vilka myndigheterna på de två sidorna köpslår om som ett stycke land eller en last med frukt.

I sina egna ögon och för sina hustrur och män, föräldrar och barn, är de inte varor, de är levande människor.

OMEDELBART EFTER Osloavtalets undertecknande 1993 riktade "Gush Shalom" till premiärminister Yitzhak Rabin kravet att alla palestinska fångar skulle friges.

Logiken var enkel, de är i realiteten krigsfångar. De gjorde vad de gjorde i sitt folks tjänst, precis som våra egna soldater. De som sände ut dem var ledarna för Palestinska Befrielseorganisationen (PLO), med vilka vi just hade undertecknat en omfattande överenskommelse. Finns det något förnuft i att teckna ett avtal med befälhavarna medan deras underordnade får fortsätta att försmäkta i våra fängelser?

När man sluter fred förväntas det att krigsfångarna släpps. I vårt fall skulle det inte bara vara ett tecken på humanitet, men även på klokhet. Dessa fångar kommer från alla städer och byar, och att sända dem hem skulle utösa stor glädje i alla de ockuperade palestinska områdena. Det finns knappast någon palestinsk familj som inte har någon släkting i fängelse.

Om avtalet inte skall vara enbart en bit papper, sa vi, men fyllt av ande och mening, finns det inget klokare sätt än detta.

Olyckligtvis lyssnade inte Rabin på oss. Han hade många positiva egenskaper men var en ganska sluten människa med bristande fantasi. Han var fånge i det snäva "säkerhetstänkandet". För honom var fångarna en vara som man kunde köpslå med. Före grundandet av Israel hade han själv under en tid hållits fånge av britterna, men likt många andra var han oförmögen att på palestinierna tillämpa läxan han lärt av sina egna erfarenheter.

Vi ansåg detta vara en sak av avgörande betydelse för fredsansträngningarna. Tillsammans med den oförglömlige Faisal Husseini, den beundrade ledaren för östra Jerusalems palestinska befolkning, arrangerade vi en demonstration mitt emot Jneidfängelset i Nablus. Det var den största israelisk-palestinska demonstrationen någonsin, mer än tiotusen människor deltog.   

Men förgäves, fångarna blev inte frisläppta.

FJORTON ÅR senare, ingenting har förändrats. Fångar har släppts efter att ha fullgjort sin strafftid, andra har tagit deras plats. Varje natt tillfångatar israeliska soldater ett dussin eller så, nya "eftersökta" palestinier.

Det finns konstant ca 10 000 palestinska fångar, kvinnor och män, från minderåriga till gamla människor.

Alla våra regeringar har behandlat dem som varor, och varor ger man inte bort för ingenting. Varor har ett pris. Flera gånger föreslogs det att man skulle frige ett antal fångar som en "gest" mot Mahmoud Abbas, i avsikt att stärka honom gentemot Hamas. Alla dessa förslag avvisades av Ariel Sharon och Ehud Olmert.

Nu motsätter sig säkerhetstjänsten fångutväxling för friandet av soldaten Gilad Shalit, inte för det mycket höga priset - 1400 för 1. Tvärtom, många israeler ser det som självklart att en israelisk soldat är värd 1400 "terrorister". Men för säkerhetstjänsten gäller mycket tyngre argument. Om fångar friges för en "kidnappad" soldat kommer det att uppmuntra "terroristerna" att tillfångata fler soldater.

Åtminstone några av de frisläppta fångarna kommer att återvända till sina organisationer och dess aktiviteter, och det kommer att resultera i mer blodsutgjutelse. Israeliska soldater kommer att bli tvingade att riskera sina liv för att åter arrestera dem.

Det finns någonting annat som lurar i bakgrunden. En del av familjerna till israeler dödade i attacker är organiserade till en mycket högljudd lobby, förbunden med den extrema högern, kommer att ställa till med mycket oväsen. Hur skall denna stackars regering, utan något folkligt stöd, kunna motstå ett sådant tryck? 

FÖR VART och ett av dessa argument finns det ett motargument.

Att inte frige fångarna ger "terroristerna" en permanent anledning till att "kidnappa" soldater. Trots allt tycks ingenting annat övertyga oss om att frige fångar. Under dessa omständigheter kommer sådana aktioner alltid att vara populära hos den palestinska allmänheten, vilken inbegriper många tusentals familjer som väntar på sina anhöriga att återvända.

Från militär synpunkt finns det ett annat starkt argument. "Soldater överges inte på slagfältet". Detta är en helig maxim, en grundsten i armémoralen. Varje soldat måste veta att om han eller hon tillfångatas kommer israeliska armén att göra allt, absolut allt, för att få honom fri. Om denna grund undermineras, kommer då soldater vara villiga att ta risker i strid?

Dessutom visar erfarenhet att en stor del av de frisläppta palestinska fångarna inte återvänder till våldet. Efter år av internering är allt de önskar att leva i fred och ägna sin tid åt barnen. De har en lugnande inverkan på sin omgivning.

Beträffande törsten efter hämnd hos familjerna till för "terroroffren", ve för en regering som ger efter för sådana känslor, vilka naturligtvis finns på båda sidor.

DE POLITISKA argumenten går åt båda hållen. Det är påtryckningar från "terroroffren", men det är ännu starkare påtryckningar från familjen till den tillfångatagne soldaten.

Inom judendomen finns det ett budord som kallas "lösen för fångar". Det härrör från verkligheten för förföljda judar spridda i världen. Varje jude är skyldig att göra varje offer och betala varje pris för att befria en annan jude från fångenskap. Om turkiska banditer tillfångatog en jude från England betalade Istanbuls judar lösensumman för hans frisläppande. I dagens Israel är denna skyldighet fortfarande levande.

Möten och demonstrationer hålls nu för frisläppandet av Gilad Shalit. Organisatörerna säger inte öppet att målet är att tvinga regeringen att acceptera utväxlingsavtalet. Men eftersom det inte finns något annat sätt att få honom levande tillbaka så är det i praktiken det som är budskapet.

Man kan inte avundas regeringens medlemmar som befinner sig i denna situation. Fångad mellan två dåliga möjligheter så är den naturliga tendensen hos en politiker som Olmert att inte alls besluta och skjuta upp allt. Men det är en tredje dålig möjlighet, en som innebär ett tungt politiskt pris.

DET STARKASTE känslomässiga argumentet som hörs från motståndarna till ett avtal är att palestinierna kräver frisläppandet av fångar som har "blod på sina händer". I vårt samhälle är orden "judiskt blod", två ord som älskas av högern, tillräckligt för att tysta även många till vänster.

Det är ett dumt argument. Det är också lögnaktigt.

Med säkerhetstjänstens terminologi gäller denna definition inte bara på personen som själv tagit del av en attack i vilken israeler dödades, men också på dem som känt till attacken, gett ordern, organiserat den och hjälpt till att utföra den, iordningställt vapnen, lotsat angriparen till platsen, o.s.v.

Enligt denna definition har varje soldat och officer i Israels armé "blod på sina händer", tillsammans med många politiker.

Någon som har dödat eller skadat israeler, är han olik oss, de nuvarande israeliska soldaterna och de tidigare? När jag var soldat i 1948 års krig dog eller skadades tiotusentals civila och soldater på båda sidor. Jag var kulspruteskytt i Samson's Foxes kommandostyrka och jag sköt tusentals kulor, om inte tiotusentals. Det var oftast på natten och jag kunde inte se om jag träffade eller inte träffade någon. Har jag blod på mina händer?

Det officiella argumentet är att fångarna inte är soldater och därför inte är krigsfångar utan vanliga kriminella, mördare och deras medbrottslingar.

Det är inget originellt argument. Alla kolonisationsregimer i historien har sagt detsamma. Ingen främmande härskare som bekämpat ett förtryckt folks uppror har någonsin erkänt sin fiende som legitim motståndare. Fransmännen erkände inte de algeriska frihetskämparna, amerikanerna erkänner inte de irakiska och afghanska frihetskrigarna (de är alla terrorister som kan torteras och hållas i avskyvärda interneringsanläggningar), den sydafrikanska apartheidregimen behandlade Nelson Mandela och hans kamrater som kriminella, liksom britterna gjorde med Mahatma Gandhi och med den hebreiska underjordsrörelsen i Palestina. På Irland hängde man medlemmarna av den irländska underjordsrörelsen, som lämnade efter sig känslosamma sånger ("Shoot me like an Irish soldier / Do not hang me like a dog; / For I fought for Ireland's freedom / On that dark September morn....")

Föreställningen att frihetskämpar är vanliga kriminella är nödvändig för en kolonial regims legitimitet och gör det lättare för en soldat att skjuta folk. En vanlig kriminell agerar i sitt eget intresse. En frihetskämpe eller "terrorist", liksom de flesta soldater, tror att han tjänar sitt folk eller sin sak.

EN PARADOX i situationen är att Israels regering förhandlar med folk som själva har varit i israeliska fängelser. När våra ledare talar om behovet av att stärka de "måttliga" palestinska krafterna, menar de huvudsakligen dessa.

Detta är ett kännetecken för den palestinska situationen, som jag betvivlar finns i andra ockuperade länder. Folk som har tillbringat fem, tio och även tjugo år i israeliska fängelser och som har alla anledning att hata oss, är öppna för kontakt med israeler.

Eftersom jag känner några av dem och några som har blivit nära vänner, har jag undrat många gånger över detta.

Vid internationella konferenser har jag mött irländska aktivister. Efter flera bägare Guinness har de sagt mig att de känner ingen större glädje i livet än att döda engelsmän. Jag påmindes om visan av vår poet Nathan Alterman som bad till Gud "Ge mig hat grå som en säck" (för nazisterna). Efter hundratals år av förtryck var det så de kände.

Naturligtvis hatar mina palestinska vänner den israeliska ockupationen, men de hatar inte alla israeler bara för att de är israeler. I fängelse har de flesta av dem lärt sig god hebreiska och lyssnat på israelisk radio, läst israeliska tidningar och sett på israelisk TV. De vet att det finns alla sorters israeler, precis som det finns alla sorters palestinier. Israelisk demokrati, som tillåter Knessets ledamöter att svartmåla sin premiärminister, har gjort ett djupt intryck på dem. När Israels regering visade sig redo att förhandla med palestinier så kunde de bästa förhandlarna sökas bland dessa tidigare fångar.

Detta är också sant för de fångar som nu skall friges. Om Marwan Barghouti blir frisläppt kommer han att vara en självskriven deltagare vid varje fredsansträngning.

Jag kommer att bli mycket lycklig när både han och Gilad Shalit är fria.

Uri Avnery