The article in english.

Uri Avnery

5.1.08

Fallet med den vita fågeln.

TZIPI LIVNI, som hennes namn indikerar, är den vita fågeln i Israels politik (Tzipi är kortform för Tzipora, "fågel", och Livni kommer av Lavan, "vit"). I motsats till höken Binyamin Netanyahu, gamen Ehud Barak och korpen Ehud Olmert, har hon setts som den oklanderligt befjädrade vännen.

I opinionsmätningar har hon åtnjutit anmärkningsvärd popularitet. Hon överträffar alla de andra politikerna i regeringskoalitionen. Medan siffrorna för de två Ehuds - Olmert och Barak - gick ner, gick hennes upp.

Varför? Kanske är det ett fall där önskan föder tanken.  Den allmänna uppfattningen är att i det nuvarande Knesset kan ingen koalition sättas samman utan Kadima. Om man därför vill ha bort Olmert och undvika nyval måste Olmerts ersättare komma från Kadima. Livni är den enda trovärdiga kandidaten.

Men det är något underligt med Livnis popularitet. Tills nu har hon inte stått inför någon riktig prövning. Hon har aldrig haft något verkligt beslutande ansvar. Hon har endast varit en medioker justitieminister.

Den offentliga bilden av henne är verkligen imponerande. Hon tycks vara ärlig, ett för en politiker sällsynt attribut. Hon ser klok ut. Hon ser modig ut.

Men den som studerar hennes meritlista måste tyvärr inse motsatsen. Tzipi Livni är långt ifrån modig och långt ifrån klok.

DET BLEV TYDLIGT ett år efter det andra Libanonkriget.

Det tycktes som om allmänhetens ilska över det misslyckade kriget skulle fälla Olmert. I ett dramatiskt drag uppmanade hon till att premiärministern skulle avgå och erbjöd sig själv som hans efterföljare. Detta läckte ut att strax efter kriget hade börjat, hade hon redan uppmanat till att det skulle avslutas (vilket inte hindrade henne från att rösta ja till alla Olmerts beslut).

En modig handling om än inte så klok, eftersom det snart blev tydligt att folkets ilska snabbt avtog. Proteströrelsen sinade ut. Olmert, med skinn som en elefant och slug som en räv, höll ner huvudet och överlevde. Han skakade av sig undersökningskommissionens rapport (Winogradrapporten) som en hund. Dagen efter kuppförsöket fann Livni sig själv i ett politiskt tomrum. 

Men Livni gjorde ingenting av detta. Hon muttrade några till intet förpliktigande ord, korsade armarna och stannade kvar i kabinettet. Som de flesta av våra politiker parafraserar hon Descartes: Jag är minister, alltså finns jag."

Som minister fortsätter hon att bära "kollektivt ansvar" för alla den regerings handlingar och försummelser som leds av den person som hon själv har beskrivit som inkompetent.

Detta om mod. Beträffande visdom, om hon inte var säker på sin förmåga att peta bort Olmert, varför startade hon då denna eskapad? Och om inte var beredd på att avgå, varför spelade hon rebell?

Olmert kunde ha avskedat henne. Men han är smartare än så. Bättre ha henne inne i tältet och spotta ut, än ute och spotta in. Sedan dess har han slösat beröm över henne och gett henne komplimanger vid varje tillfälle. Vilken framgångsrik utrikesminister! Vilken klok diplomat!

DE SENASTE DAGARNA har just visat hur framgångsrik utrikesminister och hur vis diplomat Tzipi Livni verkligen är.

Det började med hennes framträdande i utrikes- och säkerhetskommittén. I ett avlägset förflutet var detta ett slutet forum. Men nuförtiden liknar det mest ett såll med mycket stora hål. Varje ord läcker ut innan talaren hunnit stänga munnen - för det mesta av talarens egna assistenter.

I detta forum sa Livni att egyptierna fuskade med sitt åtagande att hindra smugglingen av vapen till Gazaremsan. Hon krävde att de bättrade sig och gjorde slut denna på trafik.

Detta var inte bara en verbal klagan. Den hade praktiska konsekvenser. I USA:s kongress pågår en kampanj för att straffa Egypten genom att skära ner den enorma finansiella hjälpen man erhåller från USA. Visserligen förbinder sig inte utrikesministeriet öppet med detta krav, men alla i Washington vet att i frågor som dessa är USA:s kongress inte mycket mer än ett redskap för israelisk politik. Ledamöter i Knesset strövar omkring i Capitoliums korridorer och lobbar för en nerskärning. De må tillhöra högeroppositionen, men de agerar som utrikesministeriets sändebud.  

För att förstärka denna ansträngning har Israels regering distribuerat en video för Washington som visar egyptiska poliser som står passiva medan smugglingen pågår mitt för deras näsa.

Inte underligt att Kairo anser Livnis yttranden som ännu en utpressning mot Egypten. Om du inte uppfyller våra krav skall vi slå mot din allra känsligaste punkt - plånboken.

DET ÄR SVÅRT att föreställa sig en dummare politik. Alla som vet något om Egypten - och det finns sådana även inom utrikesministeriet - vet att detta handlar inte bara om att slå mot plånboken utan också om hjärtat. Det är inte en fråga om bara pengar utan också om stolthet.

Varje år får Egypten mer pengar från USA än något annat land på jorden - utom, naturligtvis, Israel. Och inte för ingenting, det började när Egypten skrev under fredsavtalet med Israel. Fienderna till Egyptens regim kallade det för en muta för att tjäna israeliska intressen.

Inget land är mer känsligt beträffande sin ära än Egypten. Dess ledare påminner regelbundet alla - och verkligen, dess utrikesminister påminde denna vecka Tzipi Livni - att Egypten har existerat i 7000 år, och är inte beredd på att bli tillrättavisad av Israel (som inte ens fanns för 60 år sedan).

Egypten lever i en pinsam ställning av motstridigheter. Det ser sig själv som den mänskliga civilisationens vagga och arabvärldens centrum, men det är ett mycket fattigt land och behöver varenda dollar det kan få. Hosni Mubaraks regim är fullständigt beroende av USA, men kräver desperat respekt av 70 millioner egyptier och av hundratals millioner andra araber.

Detta kräver skärpa och finess. Den samlade erfarenheten av tusentals år har förberett Egyptens diplomater för en sådan uppgift. De säger aldrig "nej", men "ja, just så, men för ögonblicket är det inte passande" eller "en bra idé, vi skall överväga den med största allvar". Inte undra på att egyptiska diplomater ser på sina osofistikerade israeliska motparter med lätt dolt förakt.

Tzipi Livni gick in i denna porslinsaffär likt en elefant.

VARFÖR GJORDE hon det? De politiska korrespondenterna, de flesta av dem rapporterar mest politiskt skvaller, antar att det var personliga motiv. Hon talade strax före Ehud Baraks möte med Mubarak. Hennes verkliga syfte var att spoliera det för Barak.

Kanske såg hon det som en möjlighet att putsa upp sin image. I veckor har nu säkerhetsetablissemanget drivit en kampanj angående vapnen på Gazaremsan. Dess agenter i media berättar för oss varje dag om de mängder av vapen och sprängmedel som flödar in på Gazaremsan genom tunnlarna under gränsen. Egyptierna anklagas för att blunda. Livni ville rida på denna våg. 

Livnis problem är gemensamt för hela Israel, oförmågan och ovilligheten att se något ur andra sidans synpunkt, speciellt om den andra sidan är arabisk. (Den andra sidan har förstås ett liknande problem.)

Egyptierna anser sig själva som arabvärldens självklara ledare. President Mubarak och hans följeslagare är mycket känsliga för sina fienders anklagelser - särskilt från det muslimska Brödraskapet - att de tjänar Israels ockupation vid en tid då Israel svälter Gazas befolkning och dödar dess ledare. Mubarak har ingen önskan att göra någonting mot Hamas som skulle kunna se ut att befästa sådana anklagelser.

Det är fullt möjligt att de egyptiska myndigheterna skulle vara oförmögna att förhindra trafiken även om de skulle vilja det. Det mesta av de smygglade varorna går inte att få tag på i det belägrade Gaza, från mjölkpulver till cigaretter. Smugglarna kan göra affärer med Sinaibeduinerna eller muta egyptiska poliser, som säkerligen inte umgås med tanken att hugga sina arabiska bröder i ryggen medan de kämpar mot den israeliska ockupationen.

Den israeliska allmänheten lever i en bubbla. De kan inte föreställa sig att samma människor som de känner som "terrorister" är hjältar för den arabiska världen, att dessa avskydda "mördare" är heliga arabiska martyrer, att "terrorismen" ses av araberna (och inte bara av dem) som ett heroiskt motstånd mot en avskyvärd ockupation, att "smugglarna" ses av araberna på samma sätt som vi såg "våra fina pojkar" i Palmach som smugglade in vapen mitt för näsan på britterna och riskerade sina liv för att bryta blockaden.

I egyptiernas ögon - och sannerligen i alla arabers - försvarar sig det palestinska folket mot en brutal förtryckare. De palestinska martyrerna återupprättar hela den arabiska nationens ära. även de egyptier som stödjer Mubarak, och tror att det finns inget annat val än att samarbeta med USA och upprätthålla freden med Israel, slits mellan motstridiga känslor.

Om man inte förstår det egyptiska folkets psykologiska och politiska dilemma är man benägen att göra dumma saker. Och ingenting kunde vara mer dumt än den israeliska aktionen mot dem som återvände från Hajj förra veckan.

PILGRIMSFÄRDEN TILL MECKA är, som alla vet, en av islams fem pelare. En människa som ger sig av på denna resa, med alla dess vedermödor, är en mycket respekterad muslim.

De en och en halv miljon invånarna på Gazaremsan är hindrade från att uppfylla denna plikt såvida de inte undergår en "säkerhetskontroll" av Israels armé, ofta med åtföljande trakasserier och förödmjukelser. På Israels begäran har egyptierna stängt den enda gränsstation som förbinder Gazaremsan med omvärlden, Rafah övergången.

Tvåtusen pilgrimer från Gaza bröt denna blockad och korsade gränsen vid Rafah. Det tycks som om egyptierna samarbetade, antingen öppet eller genom att blunda. Sannerligen, hur skulle en egyptisk chef kunna blockera vägen för fromma muslimer på väg att uppfylla en av de heligaste plikterna? Men cheferna för den israeliska säkerhetstjänsten var rasande.

Problemet blev värre när pilgrimerna var på väg tillbaka från Mecka. När deras färja nådde Sinai strand krävde Israel att Egypten stängde Rafah för att tvinga dem att återvända genom israeliskt territorium. Detta skulle ha levererat medlemmar av Hamas och andra "eftersökta" personer direkt i händerna på Israels säkerhetstjänst.

För egyptierna var detta en fullständigt oacceptabelt begäran. Om de hade tillmötesgått den skulle de för hela den muslimska världen ha blivit förrädare som till judarna överlämnade fromma muslimer som återvände från den heliga Hajj.

Slutet kunde förutses, egyptierna tillät alla pilgrimer att återvända genom Rafah. Israels regering hade gjort självmål.

Allt detta skulle inte ha hänt om utrikesministern hade övertalat sina kollegor att blunda och vara tysta. Det gjorde hon inte. De skulle i alla fall inte ha lyssnat till henne.

Någonting säger mig att denna vita fågel inte kommer att flyga särskilt långt.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)