Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
8.12.07
Hur de tog bomben ifrån oss.
DET VAR som om en atombomb släppts över Israel.
Jorden skakade. Alla våra politiska och militära ledare var chockade. Rubrikerna skrek av raseri.
Vad hände?
En verklig katastrof, det amerikanska underrättelseväsendet, omfattande 16 olika organisationer, kom fram till en enhällig bedömning, redan 2003 avbröt Iran sina ansträngningar att tillverka kärnvapen, och de har inte återupptagit dem sedan dess. Även om de skulle ändra sig i framtiden så behöver de minst fem år för att uppnå sitt mål.
BORDE INTE vi vara mycket glada? Borde inte folket i Israel dansa på gatorna som de gjorde för sextio år sedan, den 29 november 1947. Vi har trots allt blivit räddade!
Framtill denna vecka har vi regelbundet fått höra att vid vilket ögonblick som helst kommer Iran att tillverka en bomb som hotar hela vår existens. Mahmoud Ahmadinejad, Mellanösterns Hitler, som varje sekund meddelar att Israel måste försvinna från kartan, var på väg att uppfylla sin egen profetia.
En liten atombomb, även en mycket liten som den som fälldes över Japan, skulle vara nog för att utplåna hela det sionistiska företaget. Om den fälldes över Rabintorget i Tel-Aviv skulle Israels ekonomiska, kulturella och militära centrum försvunnit, tillsammans med hundratusentals judar. Ett andra Holocaust.
Stopp och belägg - ingen bomb och inget vilket-ögonblick-som-helst. Den otäcke Ahmadinejad kan hota oss så mycket han vill - han har bara inte medlen för att kunna skada oss. är inte det en anledning att fira?
Så varför känns detta som en nationell katastrof?
EN AMATÖRPSYKOLOG (som jag) skulle säga: judarna har blivit vana vid att vara ängsliga. Efter hundratals år av förföljelse, utdrivning, inkvisition, pogromer och sedan Holocaust, har vi små röda varningsljus i våra huvuden som tänds vid minsta tecken på fara. I en sådan situation känner vi oss hemma. Vi vet vad som skall göras.
Men när ljusen inte tänds och ingen fara syns på horisonten får vi en känsla av att någonting misstänkt är på gång. Någonting är fel. Kanske är det något fel på varningsljusen. Kanske är det en fälla!
Det finns lite tröst i den nya situationen. Medan det tycks som om den omedelbara faran av förintelse har försvunnit finns det en känsla av att vi är ensamma, åter för oss själva.
Det finns ett annat tecken på judisk särskildhet, vi står ensamma mot hela världen. Som vid tiden för Holocaust, alla goyim (icke judar) har övergett oss. Öga mot öga med det iranska monstret, som hotar att sluka oss, står vi här ensamma.
Alla våra media upprepar detta unisont, likt en orkester som inte behöver en dirigent eftersom den kan musiken utantill.
Sant är att också andra folk kan hämta styrka i att stå ensamma. Inpräntat i mitt minne är en brittisk affisch som hängde på våra väggar i Palestina under de mörka dagarna efter att Frankrike fallit för nazisterna och England var lämnade helt ensam i kriget. Under Winston Churchills barska ansikte proklamerades stolt slagordet "Alright then, Alone!"
Men hos oss har detta nästan blivit en nationell ritual. Som vi brukade sjunga under Golda Meirs gamla goda dagar: "Hela världen är emot oss / Det är en gammal melodi / ...Och alla som är emot oss / Låt dem gå åt helvete..." Vid den tiden gjorde till och med en underhållningsgrupp i armén den till en folkdans.
Under de senaste åren har det uppstått en bred koalition mot Iran. Irans bomb har blivit hjärtat i en internationell samstämmighet, ledd av USA, världens drottning. Med alla sina fem permanenta medlemmars samtycke har FN:s säkerhetsråd påbjudit sanktioner mot Teheran.
Nu, mitt för våra ögon, faller denna koalition samman. President Bush stammar. Borta är ursäkten för en amerikansk militär attack mot Iran, Israels regerings och de neo-konservativas dröm. Borta är också förevändningen för strängare sanktioner. Gud vet, kanske även de existerande halvhjärtade sanktionerna kommer att upphävas i morgon.
ISRAELS LEDARES första reaktion var kraftig och bestämd: fullständigt förnekande.
Den amerikanska rapporten är helt enkelt felaktig, proklamerade all media. Den är baserad på falsk information. Vårt eget underrättelseväsende är i besittning av mycket bättre information vilken bevisar att bomben är på god väg.
Verkligen? All information som finns hos Mossad överföres automatiskt till CIA. Den är en del i den mängd information på vilken den amerikanska rapporten är baserad. Det skall kommas ihåg att den publicerade delen av rapporten består av endast 3 % av det fullständiga dokumentet.
Alltså måste de amerikanska underrättelseorganisationerna medvetet ljuga. Man kan inte undgå dra slutsatsen att skumma politiska motiv ligger bakom deras otvetydiga slutsatser. Kanske vill de gottgöra för de falska rapporter som president Bush beställde för att rättfärdiga hans invasion av Irak. Då överskattade de, nu underskattar de. Kanske vill de hämnas på Bush och tror att tiden nu är mogen för det, då hans presidentperiod snart är slut. Eller anpassar de sig till den amerikanska opinionen som inte tål ännu ett krig. Och, dessutom, deras chefer är alla, naturligtvis, antisemiter.
Även om den amerikanska underrättelsetjänsten oskuldsfullt tror att Iran har upphört med att arbeta på Bomben visar det bara hur naiva de är. De kan inte förställa sig att iranierna lurar dem. Vem vet bättre än vi hur lätt det är att gömma en atombomb och bedra hela världen? Trots allt så har ju vi hållit på med det i många år.
Men allt detta förändrar inte faktum, denna rapport driver amerikansk politik i en ny riktning och förändrar hela den internationella bilden.
Kriget mot Iran, vilket skulle ha blivit den utmärkande händelsen för 2008, har för närvarande blivit en icke-händelse.
VILKET ÄR RESULTATET vad Israel beträffar? Varför har våra ledare varit i chocktillstånd sedan rapporten publicerades?
Möjligheten av en oberoende israelisk militärattack mot Iran har upphört. Israel kan inte sätta igång ett krig utan oreserverad uppbackning av USA. Vi försökte en gång - Sinaikriget 1965 - och då sparkade president Dwight D. Eisenhower oss i häcken. Sedan dess har vi varit noga med att erhålla USA:s välsignelse inför varje krig.
För militären och underrättelsetjänsterna är rapporten en fullständig katastrof även av en annan anledning. Irans bomb spelar en oumbärlig roll i arméns årliga strid för dess mycket stora bitar av budgetkakan.
För högerns demagoger är effekten än mer nedslående. Binyamin Netanyahu har byggt hela sin strategi på skräcken för Iran, och han hade hoppats att rida på bomben ända in i premiärministerns ämbetsrum.
Dessutom, när det iranska problemet kyls ner blir det palestinska varmare. Detta är speciellt sant i Washington DC. President Bush har problem, hans fiaskon i Afghanistan och Irak pågår fortfarande. Varje amerikansk ansträngning att installera en stabil regering i Irak med sin shiitiska majoritet beror på uppbackning av det shiitiska Iran. Bushs dröm om att dela ut ett blixtrande slag mot Iran och på så sätt lämna sitt avtryck i historien går upp i rök.
Vad kan han göra för att lämna alls något positivt arv? Det försummande alternativet är Israelisk-palestinsk fred. Kanske kommer han nu att ge stackars Condoleezza Rice starkare uppbackning. Kanske kommer han själv att bli mer involverad. Faktum är att han snart skall besöka Israel för första gången sedan han inträdde i Vita huset.
Visserligen har en sådan ansträngning inte mycket chans att lyckas. Men folk i Jerusalem är i alla fall oroade. Det är just vad vi behöver - Bush göra som den där antisemiten Jimmy Carter som vred armen på Begin och tvingade honom att sluta fred med Egypten.
Så vad skall man göra? Man kan instruera israeliska diplomater att fördubbla sina ansträngningar att övertyga regeringarna att situationen inte har förändrats, att man måste kämpa mot Irans bomb, vare sig den finns eller ej. Men säg det till ryssarna och kineserna! Världens regeringar är lyckliga över att se ett slut på Bushs påtryckningar - alla utom det lyckliga paret, Nicolas Sarkozy och Angela Merkel, Vita husets nya pudlar nu när Tony Blair slutat.
DEN NYA situationen skapar ett besvärligt dilemma för Ehud Olmert.
På väg hem från Annapolis lät han höra några förbluffande uttalanden. Om "tvåstatslösningen kollapsar", deklarerade han, "är staten Israel slut". Ingen inom fredsrörelsen har ännu vågat gå så långt.
Tror han själv på vad han säger, eller är det bara ett nytt påhitt? Det är frågan som just nu dominerar samtalet i Israel. Med andra ord, försöker han bara vinna tid eller ämnar han verkligen arbeta för ett fredsavtal?
Alla tecken tyder på att han inte är i position att ta några som helst steg. Om han försöker utföra den första fasen av Vägkartan (Road Map) och avveckla några mindre bosättningar (utposter), kommer han att få emot sig inte bara den beslutsamma oppositionen av bosättare och deras supporters, med också hindras av sina regeringskollegor. Innan den första utposten är avvecklad kommer hans koalition att bryta samman.
Olmert har ingen annan koalition till hands. Ehud Barak har gång på gång försökt överflygla honom till höger och är inte att lita på vid en kris. Laborpartiet är kaotiskt, ryggradslöst och principlöst. Det krympta Meretzpartiet har bara fem ledamöter i Knesset, av vilka fyra tävlar med varandra om partiets ledarskap. De tio ledamöterna från arabfraktionerna (det är vad de i allmänhet kallas trots att en ledamot från Hadash är jude) betraktas som utanför den allmänna gemenskapen, ingen "sionistisk" regering skulle öppet kunna ställa sin tillit till dem. I Olmerts egen fraktion finns det flera som tillhör extremhögern och som skulle gå emot varje fredsansträngning.
I en sådan situation är den naturliga tendensen hos en realpolitiker som Olmert att göra ingenting, att avge deklarationer till vänster och till höger och försöka vinna tid.
Denna vecka annonserade regeringen planer att bygga 300 nya hem i den avskyvärda bosättningen Har Homa, nära Jerusalem. För någon som likt mig har tillbringat många dagar och nätter med att demonstrera mot särskilt denna bosättning är detta verkligen bittra nyheter. Det visar inte på en vändning till det bättre.
Å andra sidan har jag hört en intressant teori från en person i Olmerts innersta kretsar. I vetskap om att han kommer att förlora makten säger Olmert, enligt denna tes, till sig själv: om jag skall falla, varför inte gå till historien som en som offrade sig själv på en hög princips altare, istället för att bara försvinna som en värdelös politisk stackare?
Om han inte finner någon annan lösning kan han kanske komma att välja denna utväg - i synnerhet som hans närmaste familj driver honom åt det hållet.
Jag skulle värdera denna möjlighet som "osannolik", men konstigare saker har hänt.
I vilket fall som helst, kanske skulle fredskrafterna övervinna sina förståeliga reservationer och försöka påverka den allmänna opinionen på ett sätt som skulle kunna hjälpa Olmert att gå i den riktningen.
HURSOMHELST, en sak är säker, den förbannade Ahmadinejad har åter lurat oss.
Han har tagit vår allra dyrbaraste egendom, det iranska atombombshotet.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)