Uri Avnery
30.6.07
Det fula ordet.
DET HAR aldrig varit ett svartare Mellersta östern toppmöte. Det mörkaste man kan tänka sig.
De fyra ledarna i Sharm al-Sheik satt inte tillsammans vid ett förtroendeskapande runt bord. Var och en satt ensam bakom ett stort bord. Det underströk den slående åtskillnaden mellan dem. De fyra långa borden rörde knappt vid varandra. Var och en av ledarna, med sina respektive assistenter bakom sig, satt som ensamma öar i ett öde hav.
Hosni Mubarak, kung Abdallah av Jordanien, Ehud Olmert och Mahmoud Abbas, allas ansikten var fyllda av svårmod. Under den officiella delen av konferensen kunde man inte se ett enda leende.
En efter en levererade de fyra sina monologer. En uppvisning i hyckleri och bedrägeri. Ingen av de fyra reste sig över smeten av skenheliga fraser.
En kort monolog av Mubarak. En kort monolog av Abdallah. En lite längre monolog av Abbas. En ändlös lång monolog av Olmert - ett typiskt israeliskt tal, överarbetat, mästrande världen, predikande och drypande av moraliteter. Naturligtvis hållet på hebreiska med den uppenbara avsikten att vara riktat till hemmapubliken.
Talet innehöll alla de förväntade fraserna. Vår själ längtar efter fred. Visionen om två stater. Vi vill inte härska över ett annat folk. För kommande generationers bästa, bla-bla-bla. Allt i god kolonial stil. Olmert talade om "Judea och Samaria", ockupationens officiella terminologi.
Men för att "stärka" Abbas kallade han honom för "president" och inte "ordförande" som har varit den officiella termen använd av alla israeliska representanter sedan etablerandet av den Palestinska Myndigheten. (Oslos vise män kringgick denna svårighet genom att på alla tre språk referera till Myndighetens chef med den arabiska titeln Ra'is som kan betyda både president och ordförande.)
Och ordet som inte fanns i hela denna långa monolog? "Ockupation".
OCKUPATION? Vilken ockupation? Var finns det en ockupation? Har någon sett någon ockupation?
Ockupationen var inte på dagordningen under detta svarta toppmöte. även i sina vildaste drömmar kunde de arabiska deltagarna inte tänka sig någonting underbarare än "lätta på restriktionerna". Göra livet lite mindre svårt för den lidande befolkningen. Ge tillbaka de palestinska skatteinkomsterna. (Det vill säga att Israel torde ge tillbaka en del av pengarna som man lagt beslag på.) Flytta en del av de vägspärrar som hindrar folk att ta sig mellan olika orter. (Det har redan många gånger lovats, och kommer inte att ske denna gång heller eftersom armén och Shin Bet invänder. Olmert har redan meddelat att det är omöjligt av "säkerhetsskäl".)
Likt en sultan som kastar mynt till gatans fattiglappar meddelade Olmert sin avsikt att frisläppa några Fatahfångar. 250 mynt, 250 fångar. Det var den generösa gåvan som var ämnad att få palestinierna att hoppa av glädje, "stärka" Abbas och väcka till nytt liv hans organisations torra ben.
Om Olmert inte hade suttit så långt från Abbas kunde han lika väl ha spottat honom i ansiktet.
Först och främst är antalet löjligt. Det finns nu omkring tio tusen (10 000) palestinska "säkerhetsfångar" i israeliska fängelser. Varje natt tas omkring ett dussin fler från sina hem. Eftersom det inte finns mer plats i fängelserna tycker fängelsedirektörerna att det skulle vara bra att bli av med en del fångar. Vid tidigare gester av detta slag har Israels regering släppt fria fångar vars fängelsetid varit nära sitt slut, och biltjuvar.
För det andra, vänskapligt umgänge mellan Fatah och Hamas är väl etablerat i fängelserna. Den våldsamma striden i Gaza har inte överförts till fängelserna. Det berömda "fångarnas dokument", som la grunden till samlingsregeringen (nu ej gällande), utarbetades gemensamt av fångar från Fatah och Hamas.
Olmerts deklaration att han är redo att frisläppa Fatah, och enbart fångar från Fatah, är ämnat att sabotera denna enighet. Det kan stämpla Fatahfolket som medlöpare och Abbas som en ledare som bara bryr sig om medlemmarna i den egna organisationen och struntar i de andra.
SÅ VAD blev resultatet av detta toppmöte? En del säger ingenting plus, andra säger ingenting minus. Inte konstigt att de arabiska deltagarna såg så dystra ut.
Vad var det bra för? Abbas var i behov av att stärkas efter att ha förlorat Gazaremsan. Olmert lovade amerikanerna att stärka honom. Men efter mötet kunde Olmert ha använt frasen som vanligtvis yttras av israeliska ledare som besöker sörjande familjer: "Jag kom för att stärka, men det är jag som har blivit stärkt".
Den ende vinnaren var Olmert. Mötet har visat att Mubaraks och Abdallahs inflytande på Israel är intet, och att Abbas ställning är ännu sämre.
För att undanröja varje tvivel på detta sände Olmert genast armén in i Nablus kasbah, hjärtat av Abbas kungadöme, i avsikt att "arrestera" ledarna för Fatahs militära gren. De gjorde bestämt motstånd och sårade flera soldater. En löjtnant förlorade en hand och ett ben. Vid en annan attack, denna gång i Gaza, dödades 13 palestinier, varav en nioårig pojke. Enligt den officiella versionen var målet att kasta de militanta ur balans så att de skulle känna sig jagade.
Om detta inte är en ockupation så vad är det då? Men Gud förbjude att någon nämner detta ord i diplomatiska sammanhang - de tio bokstäver som har blivit en obscenitet. Ett tio bokstäver långt ord som har blivit tabu i belevade sällskap.
KONFERENSENS VERKLIGA budskap är att ockupationen som ämne för diskussion har försvunnit. Alla arrangemang och ceremonier var utformade för att skapa det falska intrycket att Olmert och Abbas var ledarna för två stater som förhandlade under jämlika förutsättningar - snarare än ledaren för en ockuperande makt och representanten för en ockuperad befolkning.
Detta är sant för all diskussion om Israel-Palestina konflikten. Världen har blivit så van vid ockupationen att dess existens har upphört att vara ett ämne för diskussion.
Detta är också uppenbart av den dagliga rapporteringen av konflikten i israelisk och utländsk media. De rapporterar om vad som händer - Hamas övertagande av Gazaremsan, Israels armés attacker, Abbas problem, Israels regerings beslut - utan sammanhang med ockupationen. Som om ockupationen, med allt dess dödande, förstörande, berövande och fråntagande av mark och egendom, var ett naturligt fenomen likt solen på dagen och stjärnornas blinkande på natten.
Det är många saker som diskuteras, som huruvida man skall underlätta situationen för palestinierna eller öka deras elände, huruvida man skall tillåta Abbas polis att röra sig fritt med sina vapen i städerna på Västbanken för att försöka eliminera den milis som strider mot Israel, huruvida man skall utvidga bosättningarna eller inte. Men alla dessa diskussioner är grundade på det ej ifrågasatta antagandet att ockupationen existerar för alltid.
Allt tal om "förstärkande" förs inom denna ram. Abbas och hans folk förmodas tjänstgöra som en administration under ockupation. Enligt Olmerts och Bushs sätt att se är deras jobb att utföra ockupationens uppdrag, i utbyte för sina egna pengar och kanske en del lätta vapen. Apropå, detta är mycket likt det "självstyre" som utlovades av Menachem Begin för de "arabiska invånarna i Judéen, Samarien och Gazadistriktet". Olmert är redo att tala om "Tvåstatslösningen" - mycket prat med en massa uppsvällda ord och patos - medan man gör allt som är möjligt för att förhindra denna "vision" från att bli verklighet innan Messias kommer.
DET ÄR i denna verklighet som nu Tony Blair träder in.
Han är sänd av Kvartetten - någonting som i verkligheten inte existerar, en diplomatisk fiktion av fyra som är en.
Europa existerar inte vad Israel-Palestina konflikten beträffar, utom som Vita husets finansiella verktyg. När USA:s president önskar det sänder Europa vapen till palestinierna (och vapen till Israel). När USA:s president önskar svälta palestinierna inför Europa en blockad mot dem.
FN har sedan länge varit ett verktyg för USA:s utrikesdepartement, speciellt i Mellersta östern. När den amerikanske sergeanten skriker ställer sig FN givakt eller lediga.
Ryssland drömmer om att återfå status som stormakt. Som på tsarens och Stalins tid tänker hon i termer av "intressesfärer". Mellersta östern är en amerikansk intressesfär. Därför vill inte Ryssland blanda sig i, utom att komma med högtravande fraser.
Kvartetten är helt enkelt en amerikansk täckmantel. Och Tony Blair sänds till Palestina som president Bushs speciella sändebud. Husse skickar sin pudel.
För vad? Om Bush verkligen önskade realisera sin "vision" om två stater skulle han inte behöva Blair. Han skulle kunna göra det själv på några veckor. även stackars Condoleezza skulle kunna göra det, istället för att babbla om att förbereda slutliga planer och hacka sönder dem, om hon bara hade stöd av presidentens bestämda vilja.
Så vad är Blairs utnämning till för? är det bara för att ge lite status åt en överflödig internationell stjärna? För att ge ett tröstpris till en som lojalt ljög och bedrog åt Bush före och under Irakkriget?
Ja, naturligtvis. Men hans huvuduppgift är att fördröja utvecklingen och vinna tid, att skjuta upp allting, att underhålla en skenaktivitet, att förse palestinierna och världens media med en illusion av framsteg.
Blair kommer att komma, möta, göra uttalanden, sprida charm från varje por, skapa rubriker, flyga, komma tillbaka, göra fler tillkännagivanden, åter ha möten med kungar, presidenter och premiärministrar. En lång svans av nyhetstörstande journalister kommer att följa honom vart han går, skapa mediebrus, skriva, spela in, ta bilder, som vore han en manlig Paris Hilton.
Under tiden kommer palestinier och israeler fortsätta att dö, Muren kommer att färdigställas, mer land kommer att beslagtas, bosättningar kommer att utvidgas, målbestämda "terrorister" kommer att dödas, blockaden mot Gazaremsan kommer att skärpas, och alla ockupationens hundra och en dagliga verksamheter kommer att fortsätta. Ockupationen som räds att säga sitt riktiga namn.
Blairs deklarerade uppgift är också att "stärka Abbas". Ve den uppgiften. Stackars Blair. I synnerhet stackars Abbas.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)
(övers. länk: Olmerts tal i Sharm Al-Sheik) upp